Veckobrev 20180106 "Plötsligt händer det..."
06/01/18 11:15
Reflekterande veckobrevläsare!
Trettondedag Jul firas till minne av att de tre österländska stjärntydarna Kasper, Melker och Baltsar når fram till Jesusbarnet med sina gåvor. Inom parentes kan det ju vara intressant med lite onödigt vetande. I domkyrkan i Köln sägs att de tre kungarnas reliker finns bevarade och Albrekt av Mecklenburg, som blev Sveriges regent i slutet av 1300-talet, fick inspiration av de tre kronorna i Kölns stadsvapen eftersom han hade behov av att förnya Sveriges riksvapen, ett svenskt varumärke som fortfarande lever. Så nästa gång vi ser Tre kronor på isen eller håller passet med tre kronor i vår hand, så låt oss tänka på de tre stjärntydarnas möte med Jesusbarnet.
Men legenden säger att en fjärde man, Artaban skulle gjort följe med dem. Hans present till den nyfödde var ett smycke med tre dyrbara juveler, som han hade fått i arv av sin mor.
På väg mot den uppgjorda mötesplatsen i öknen ser Artaban en nödställd man vid vägkanten som blivit rånad och slagen. Han tar med sig mannen till det värdshus han passerat flera timmar tidigare. Då han är fattig har han inga pengar att betala vården för den slagne mannen utan bryter loss en av juvelerna från smycket som betalning.
Dagen därpå återupptar han sin resa och när han kommer fram till mötesplatsen har de tre redan brutit upp. Genom att fråga sig fram följer han efter sina kamrater, men väl framme upptäcker han att de redan lämnat Betlehem. Hela staden är i skräck eftersom Herodes beordrat sina soldater att döda alla pojkar under två år. Artaban träffar en ung mor som berättar att familjen han sökte flytt till Egypten och att hon själv fruktade för sin sons liv. Medan de pratar med varandra kommer soldaterna och skall ta pojken ifrån henne och för att rädda pojken ger han den andra juvelen till soldaterna och pojkens liv skonas.
Även om Artabans gåva blivit mindre är han ändå fast besluten att hylla den nyfödde och tidigt nästa morgon fortsätter han sin färd. Väl framme i Egypten fortsätter han sitt letande. Han möter bland annat en eremit som berättar om den nyfödde att ”den kungen kommer att behöva offra sitt liv för att vinna sitt rike.” Efter många år av sökande kommer han till Jerusalem vid påsktiden, fylld av rykten om en man som skall korsfästas för att han sagt sig vara Judarnas kung och Guds son. Artaban anar att det är läge att använda sin tredje juvel för att rädda hans liv. Han skyndar sig genom stadens trånga gränder för att hinna fram, men i vimlet möter han en gråtande flicka som hejdar honom och berättar att hon skall säljas som slav för att hennes far skall kunna betala sina skulder. Artaban ger henne sin sista juvel. I samma stund skälver marken och när han kommer fram ser han hur Jesus hänger död på korset.
Berättelsen berör mig. Om jag hade varit i Artabans ställe, hur hade jag reagerat? Besvikelsen ligger nära till hands, ”de övriga hann ju fram med sina gåvor och här kommer jag tomhänt försent fram till det möte jag hela tiden drömt om. Det liknar ett fiasko, eller…?”
Men tänker jag efter ett par gånger till så hinner vår vän Artaban ändå fram för att möta medmänniskors nöd i rätt tid för deras behov. Plötsligt händer det…vi vet aldrig när det är dags. Så låt oss frimodigt under det nya året leverera vårt livs gåvor som hjälp till varandra när och där det behövs. Jesus säger att ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Det kan vara Gud själv som är mottagare!