Veckobrev  180622 ”Obekräftat bekräftad..."

            c8fa54be-e038-47db-a2ab-1358a1be7ef4


Reflekterande veckobrevsläsare!
Hur mycket bekräftelse har jag fått idag? Jakten på ”lajks” i form av smicker kan drabba oss alla, inte bara på face-book. Smicker är listigt. Vi föddes utan att veta vad ordet ”fjäsk” betydde, men när vi väl fått smak på lismandets omedelbara kickar blir det som en drog, som aldrig kan tillfredsställa oss på djupet. En vän uttryckte det fyndigt att fjäsk är lika mättande som att tugga tuggummi. Samtidigt suger vi åter oss negationer som en magnet. Bland midsommaraftonens sånglekar som borde förbjudas finns "Skära skära havre" där fler än jag har hamnat i centrum av ringen och alla pekfingrar hånfullt har pekat åtföljt av "Fy skam, fy skam, för ingen ville ha´na". Vi går famlande omkring i vår själsliga hemlöshet som missbrukare och medberoende och våra självbilder kastas från ena diket till det andra. Hur skall vi ärligt kunna handskas med uppmuntran och bekräftelse, som trots detta är en viktig del i våra relationer? Jag tänker att den stora skillnaden mellan inställsamt fjäsk och ärliga komplimanger är motivet. När vi smickrar gör vi det för att vi har ett bakomliggande motiv som gagnar oss själva, när vi ger en komplimang sker det för att vi vill göra personen glad genom att uppmärksamma något viktigt och riktigt som den är eller har gjort. När jakten på ytlig bekräftelse träffar min egen osäkerhet om vem jag är, blir det två halv-sanningar som kolliderar och gör mig ännu mera förvirrad. En halv sanning plus en halv sanning blir alltid en hel lögn. Men när vi i tillit vågar ta emot ärliga yttre iakttagelser utan att jaga efter dem eller i inbilskt högmod slå bort dem kan Tranströmers ord bli en verklighet: ”Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv”.                      God midsommarhelg.

Veckobrev  180622                 
”Obekräftat bekräftad..."     

 

Veckobrev  180615 ”Framme eller hemma..."

  87d2908a-b00d-484f-aff4-13bf472d9654

 


Reflekterande veckobrevsläsare!
”Är vi inte framme snart?” Som förälder har vi hört den frågan ett antal gånger när vi haft barn med i bilen. En fråga vi också som vuxna ställer oss, när vi inte tycker det går fort nog att uppnå de mål vi satt upp eller att tillfrisknandet från en sjukdom tar längre tid än vi tänkt oss. Vi famlar otåligt efter att ”nå fram” och när vi väl nått vårt ”framme” så uppstår ett nytt ”framme” längre fram. Tomas Tranströmer skriver ”Den som tror han är framme har en lång väg att gå”. Alla våra egenhändigt skapade mål gör oss mål-lösa och får oss att bli hemlösa. Hur många gånger har jag inte beslutat mig för att uppnå vissa mål och besviken kastats ut i misslyckandets centrifug. Jag övar istället att se mitt liv som en pilgrimsvandring där min utgångspunkt är Gud, mitt slutmål är Gud och däremellan är jag på väg till Gud samtidigt som jag hela tiden är omsluten av Gud. Då blir det inte lika nödvändigt att "vara framme" utan istället paradoxalt nog få lov att "vara hemma" hos Gud på väg till Gud.
Du finner mig på lennarth@mellan-rummet.com
 

Veckobrev  180615                 
”Framme eller hemma..."
 

 

Veckobrev 180608 "Utan biavsikt"


Veckobrev  180608                 
"Utan biavsikt"


db037dad-26c6-4b37-b5fc-021c3cdbd76e


En biodlare vid Klippans gravkapell,
Firade nationaldagen utan hög decibel
Genom att buga för drottningen
Sedan slunga´ han honungen
Med ett surrande ”Leve Mademoiselle!”
Det var nämligen dags för årets första skattning. Att frigöra biramar från kuporna omgiven av cirka 60 000 surrande bin är en fascinerande övning i mindfulness. Om jag arbetar lugnt och metodiskt utan att skada något bi, brukar det inte uppstå några incidenter.
Honungsbins sociala system bygger på kommunikation, en medfödd förmåga att sända och ta emot budskap, att koda in och tolka information. Det sker genom att ett bi, som vill förmedla till de övriga om en ny blomkälla med nektar, avger doft och smak samtidigt som biet dansar en speciell dans så att övriga kan avläsa riktning, avstånd, mängd och troligen också blomsort! Hela samhället fungerar som en enda organism. Med hjälp av doftämnen styr drottningen livet i samhället och när arbetsbina putsar, matar och vårdar henne förs doftämnen över till bina och sprids vidare i samhället. Hon parar sig en gång i livet och kan lägga cirka 2000 ägg per dygn, vilket betyder att  under hennes livstid (2-3 år) kan cirka 500 000 ägg produceras!
Arbetsbina är också honor, men på grund av en mindre näringsrik föda under uppväxten är deras könsorgan inte fullt utvecklade. Deras arbetsinsats växlar beroende på deras utveckling vilket innebär matning av larver, packning av pollen, vaxbygge, renhållning av kupan, mottagning och behandling av nektar, värmereglering av samhällets 35 grader och vakttjänst vid flustret samt utomhustjänst med uppgift att samla in nektar, pollen, vatten och propolis. För att få ihop nektar till ett halvt kilo honung behöver bina besöka c:a 3-4 miljoner blommor! Denna flygsträcka kan uppskattas till två varv runt jorden. Tänk andaktsfullt på detta nästa gång du står med en honungsburk i handen.
Drönarna är hanarna i bisamhället, en sorts ”mysfarbröder” som söker skapa ”god stämning”. De saknar gadd och har inga möjligheter att försvara sig och deras huvuduppgift är att para sig med ungdrottningen. Drönare som lyckas para sig med en drottning får dessvärre plikta med sitt liv.
Utöver detta har bina enormt stor betydelse för pollinering av både odlade och vilda växter. Värdet av pollineringen bedöms vara 15-150 gånger större än honungsvärdet. Märk väl att pollineringen händer utan att biet är medvetet om detta, det bara ”sker” när biet gör ”sitt jobb”. Ungefär som jag tänker mig att våra liv fungerar, det bästa i våra liv sker omedvetet medan vi gör vår uppgift.
När jag sedan tyst låter honungen rinna ner och silas som en följd av hundratusentals bins insats är det ett heligt ögonblick fyllt av tacksamhet till vår mångsidige Skapare, som bland annat lagt i binas gener att de celler, i vilka ynglen föds upp och som lutar 4-5 grader uppåt så att honungen kan lagras, är raka sexsidiga prismor, vilket är det optimala användandet av utrymme och också är som mest motståndskraftigt mot yttre tryck. Instämmer med de uppfriskande orden ur Ordspråksboken i Gamla Testamentet :”
Vänliga ord är som honungsmakar sött och gör kroppen frisk.”                                Länge leve honungen, drottningen, drönarna och arbetsbina!


 

 

Utifrån följande limerick vill jag beskriva min "sjätte-juni-dag":

Veckobrev  18 06 02 "Tacksamhetens immunförsvar..."

   Veckobrev  18 06 02               "Tacksamhetens immunförsvar..."

32d305df-41c5-41fa-9160-c75ac5caa5eb


 


Reflekterande veckobrevsläsare!
Tant Agnes bodde i vindsvåningen i samma hus som mina morföräldrar. Jag minns hur rädd jag var på julafton att gå med tomtemasken genom den kolsvarta korridoren, knacka på och önska ”
God Jul” och få ett paket innehållande något jag absolut inte ville ha eller behövde. ”Glöm inte att tacka!” sa mina föräldrar till mig. Att tacka sitter insprängd i ryggmärgen.
Tacksamhet hänger ihop med att få något som vi inte gjort oss förtjänta av från någon och därmed uppstår en relation till denna person. Antingen accepterar vi detta och tackar eller så tar vi det som en förolämpning alternativt självklarhet och struntar i att tacka. Tacksamhetens utveckling är intressant att följa i ett samhälle, där individualism och sekularisering frodas. För om vi själva fixar våra liv så finns ju ingen att tacka mer än oss själva, och hur kul är det på en skala? Författaren K G Chesterton skriver
”Det tråkigaste för en ateist är när han känner tacksamhet men inte vet vem han skall tacka”.
Tina Löfström, psykologisk coach, skriver:
”Vi människor har den fantastiska möjligheten att kunna styra våra tankar och se det fina i livet, trots att allt annat är tungt. Ju mer vi övar på att vara tacksamma desto enklare blir det, vilket är skönt i svåra perioder av livet. När vi övar, skapar vi ett slags immun-försvar, vilket också gör att vi har enklare att hantera och återhämta oss i svåra perioder. Paradoxalt nog är det så i livet att lidande och svåra händelser kan göra att vi känner oss mer tacksamma än tidigare.” Kan vi vara tacksamma över alla livets situationer..? Paulus skrev 2000 år tidigare: ”Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud”. Detta "immun-försvar" betyder enligt mitt sätt att ha fokus på de glädjeämnen som vi kan finna och inte behålla något för oss själva utan ärligt dela med oss av vad vi känner till vår högre makt. Kanske just detta är roten till tacksamhet - att ärligt våga känna efter. När vi låter alla våra känslotankar fyllas med vad vi varit av både det värsta och det bästa som hänt, så har tacksamheten möjlighet att slå rot. Tacksamhet bygger på förundran över livets gåva vilket lär mig att vara ödmjukt förnöjsam och kunna försonas med det som hänt så att jag kan leva öppet och generöst. Om vi inte orkar med att vara tacksamma, hur orkar vi med att vara otacksamma?
Du finner mig på
lennarth@mellan-rummet.com
 

Veckobrev  180601 "Att välja eller inte välja..."

Veckobrev  180601
"Att välja eller inte välja..." 

de8d099e-ec09-49be-9348-f18ea48c6ae9


Reflekterande veckobrevsläsare!
”Expressen eller Aftonbladet?” Den legendariska frågan från Tage Danielsson till Gösta Ekman belyser mycket väl svårigheten att bestämma sig. Jag levde länge i tron att varje situation enbart har ett enda korrekt beslut att fatta, alltså måste jag inhämta så mycket information som möjligt utifrån alla tänkbara och otänkbara vinklingar. Oförmåga över att inte kunna, orka eller vilja välja kan driva oss in i isolerande handlingsförlamning likaväl som engagemang i extremistgrupper av diverse religiösa och politiska skäl, där övertygelsen att gruppen alltid gör det rätta skapar en miljö där medlemmarna inte längre själva behöver tänka eller ta ansvar.
Livet är fullt av valmöjligheter. Varje val får konsekvenser, och även om jag inte väljer, så är det också ett val. ”Du väljer vägen, sedan väljer vägen dig” skrev Dag Hammarskjöld. När jag väljer växer jag som den odelbara individ jag är genom att fatta beslut och när jag tar ansvar för de konsekvenser som mina val medför så mognar min självkänsla. Väljer jag fel har jag möjlighet att ta lärdom, väljer jag rätt så blir jag glad och i bägge fallen stärks mitt självför-troende. Men vad är ”fel” eller ”rätt” beslut? Vissa ”rätta” val kan i längden visa sig bli fel och vissa ”felaktiga” val kan så småningom leda rätt. Inga val är 100%-iga med livstids-garanti. "Det är som det är och det blir som det blir" hade "Hundraåringen som klev ut genom fönstret" som devis. Men det är en konst att lära känna sig själv så att jag verkligen vill välja det jag väljer. Tolvstegs- traditionen har också lärt mig att viktiga beslut behöver förnyas genom att dagligen fortsätta handla i rätt riktning. Viljan att göra det som är rätt blir då starkare än att styras hit och dit av plötsliga känslor och tankesprång. Bästa sättet för mig att släppa våndan inför valen är dock att i ”sinnesro-ögonblick” släppa taget och välja att be om ledning och vila i tillit till Guds ständiga närhet.                                                                              Gerard W Hughes, katolsk präst och andlig vägledare inom den ignatianska spiritualiteten, skriver så här i sin bok ”Mod att mogna”: ”Vad är Guds vilja för dig nu? Den är precis där du befinner dig för ögonblicket på den här platsen, i den här familjen, i det här grannskapet med det här temperamentet, gåvorna, förmågorna , oförmågorna och tendenserna…det är från den här utgångspunkten och ingen annanstans ifrån som du ska hitta honom, och det är genom de här levnadsomständigheterna och inga andra som du skall bli helgad/mogna.” När jag upptäckte detta blev det lättare att leva och fatta beslut.