March 2018
Veckobrev 180324 ”Hoppfullt påskfirande…”
24/03/18 15:11
|
| (Du får detta brev en vecka tidigare eftersom jag inte har möjlighet nästa helg att sända något.) |
Veckobrev 180317 ”Vägen till förändring …”
17/03/18 15:09
|
| Reflekterande veckobrevsläsare! Hur fria är vi? Vad styr oss? Tanke- och känsloliv är sedan barnsben omedvetet präglade med ett beteende som vi aldrig helt kan frigöra oss från oavsett byte av miljö och människor. Är förändring möjlig? Ingen annan än vi själva kan göra det! Bönen ”Gud, förändra mig så jag kan fortsätta som vanligt!” blir en sammanfattning av vårt låsta läge när vi längtar efter förändring men samtidigt är livrädda för den. Vi går hellre omvägar som blir senvägar och återvändsgränder. Att det skall vara så svårt. Portia Nelson har insiktsfullt beskrivit förändringens plågsamt långsamma procedur i fem kapitel. Det finns hopp! 1) Jag går längs gatan. Det är ett djupt hål i trottoaren. Jag ramlar ned. Jag är förlorad… Hoppet är ute. Det är inte mitt fel. Det tar en evighet att finna vägen upp. 2) Jag går längs samma gata. Det är ett djupt hål i trottoaren. Jag låtsas inte se det. Jag ramlar ned igen. Jag kan inte tro att jag är på samma plats. Men det är inte mitt fel. Det tar fortfarande lång tid att ta mig upp. 3) Jag går längs samma gata. Det är ett djupt hål i trottoaren. Jag ser att det är där. Jag ramlar ändå ned… det har blivit en vana. Jag håller ögonen öppna. Jag vet var jag är. Det är mitt fel. Jag tar mig upp omedelbart. 4) Jag går längs samma gata. Det är ett djupt hål i trottoaren. Jag går runt det. 5) Jag går längs en annan gata. Du finner mig på |
Veckobrev 180310 ”Rätt svårt kan bli rätt lätt…"
10/03/18 15:08
|
| Reflekterande veckobrevsläsare! Satt och pratade med en av ungdomarna på häktet om varför det gått så fel i hans liv och kom fram till att misslyckandet att leva ett ”fritt liv” utan att ta ansvar var en stor anledning. Jag fortsatte att fundera över vad är det som får en ung människa att mogna och vilja ta ansvar för sitt liv? Richard Rohr, som är franciskansk präst, gjorde för ett antal år sedan en jämförelse mellan olika initiationsriter för unga män i skilda kulturer. Riter är ett viktigt tröskelmoment att förbereda dem andligen för vuxenvärldens konsekvenser. Han upptäckte följande anmärkningsvärda likheter: |
Veckobrev 180303 ”Inte utan min nyfikenhet…”
03/03/18 15:06
|
| Reflekterande veckobrevsläsare! Jag besökte Klippans bokhandel under rean. Min bokhandlare är besjälad av sin passion för böcker i en underbar kombination av kunskap och nyfikenhet vilket alltid leder till oväntade och spännande samtal. Han höll nästan på att få mig att köpa en bok om det periodiska systemet, vilket jag definitivt begravde när jag avslutade mina studier på Hässleholms Tekniska Skola 1971. På vägen hem så reflekterade jag över nyfikenhetens betydelse i det goda samtalsmellanrummet med varandra. Jag tänker mig att vi föds med nyfikenhet som ett naturligt redskap i livets tjänst. Vetgirighetens forskande intresse är central för vår utveckling. Vi lär oss att gå när det skulle varit lättare att fortsätta krypa och trots att vi ramlar och slår oss fortsätter vi envetet. Nyfikenheten övervinner rädslor och blyghet, okända människor förvandlas till vänner och vi vågar säga "ja" till något fast vårt hjärta bultar. Men det går tyvärr alltför lätt att förlora nyfikenheten och fascinationen medan åren går. Gång på gång behöver vi låta oss inspireras. För mig har den bästa kursen i ämnet varit våra barn och barnbarn som smittat och smittar mig med sin lekfulla nyfikenhet och ärliga frågvishet. Just frågvisheten och lekfullheten var dock ett problem under min uppväxt, eftersom jag blev ett tyst och allvarligt barn som sällan vågade ställa frågor. Jag skämdes över att behöva visa mig som ”mindre vetande”, det var ju svaren jag skulle visa upp. Lösningen blev att snabbt läsa av dolda koder så att jag inte gjorde bort mig, vilket skapade en följsamhet på ytan men på insidan en rädsla att bli avslöjad. Istället för att spontant våga ställa den aktuella frågan bar jag osäkert med mig halvfärdiga svar som jag inte visste hur jag skulle hantera. Så småningom upptäckte jag att nyfikenhet inte främst handlade om att finna svaren utan om lusten att söka dem, genom att frimodigt ställa frågor som utgår ifrån de behov som finns. Vetskapen senare i livet är ju att när jag väl ställer min fråga, är det andra som öppet eller dolt uttrycker sin tacksamhet över att inte behöva känna sig ensamma med liknande funderingar. Kanske är skammandet nyfikenhetens värsta fiende, det skamfyllda i att känna sig utanför och inte duga? Det enda sättet att frimodigt bryta skammens mörka makt är att utsätta den för det välsignande ljuset. I det nyfiket öppna landskapet blir vi så upptagna av den lekfulla fascinationen att vi inte har en tanke på att låta oss hejdas. Nyfikenheten är grunden i alla kärleksfulla relationer och gör att vi kan ta oss igenom påfrestningar tack vare humorns förmåga att ständigt upptäcka nya försonande drag hos oss själva och varandra. På så vis blir nyfikenheten utifrån vår självkänsla drivkraften att välja vår egen väg, vilket i sin tur skapar ett självförtroende som inte är byggt på prestationer utan på lusten och leken. Du finner mig på |
