Veckobrev 181101 "Sorgens lljus..."

02/11/18 19:07

Är det döden som gör att livet hamnar på rätt plats? Mänskligheten utgick från att jorden var universums medelpunkt till att protesterande tvingas upptäcka att det var solen för att så småningom inse att vi inte har en aning om var vårt expanderande universums centrum befinner sig. Är det denna osäkerhet som gör att människor - medvetet eller omedvetet - bestämmer sig för att världens fokus är där de är och att den privata etiken och moralen bestäms utifrån detta mycket begränsade perspektivets egna behov och begär? När allting går sin ”gilla gång” så känns ett sådant egocentriskt liv självklart och alla resurser används för att maximera en tillfredsställelse som aldrig kommer att kunna uppnås. När tillvaron sedan skakar till ordentligt inser vi plötsligt livets skörhet och att inget är beständigt samtidigt som våra analoga prislappar skjuter i höjden över det liv som inte längre finns tillgängligt. Oavsett hur vi tänker och tror om en fortsättning efter döden är saknad en nödvändig konsekvens av separationen från dem eller det som vi mist, eftersom sorgen är priset på att vi älskat och saknad signalerar tomheten som uppstår. Vi står alltså med ett livets mynt där sorgen och kärleken är de två sidorna som omger vårt ”nu”, och bägge sidorna berättar med eftertryck för oss att vi är inte världens medelpunkt. Genom sitt drastiska sätt hjälper döden oss därför att inse att vi inte är ägare utan enbart förvaltare av livets gåva, vilket skapar en klädsam ödmjukhet. När ingenting längre är ”självklart” ökar tacksamheten över det som varit, omsorgen om varandra kan frodas i nuet och nyfiken hoppfullhet växer inför den spännande fortsättning som vi tror kan komma. Allhelgonatidens ljussättning bland de mörka gravarna sticker tacksamt hål på våra illusioner och belyser kontrastfyllt hur döden definitivt är ett faktum att förhålla oss till genom den sunda påminnelsen om livets förgängelse. Rätt hanterat kan döden därför mitt i sorgen hjälpa oss att omsorgsfullt finna både vår plats i livet och på jorden

Reflekterande veckobrevläsare!

Veckobrev 181026 "Bristens tillgångar..."Reflekterande veckobrevläsare! ”Hur kan jag bli av med det jag inte vill kännas vid i mitt förflutna?” var en sorgsen fråga som jag fick för några veckor sedan. Jag lyssnade på en berättelse om utanförskap och ensamhet och ställde så småningom frågan ”Är du säker på att du kan eller vill kasta bort det, den du är idag beror ju bland annat av vad du varit med om under livet?” Och så försökte jag beskriva - så som jag sett det - att just dessa upplevelser medfört ett djupt engagemang för den personen i förhållande till andra människor - i just ensamhet och utanförskap. I tystnaden som uppstod lyssnade jag in en djup instämmande suck. Ingen av oss är hel. Vi har alla blivit utsatta för kränkningar som gjort att vi känt oss som offer utan möjlighet att förändra det som hände ”just då”. Detta ”just då” har en förmåga att traska rakt in i våra ”just nu” med en förlamande effekt när vi speglar oss i andra människor och söker bekräftelse. Frågeställningen ”Var passar jag in?” får självklart svaret ”Inte här heller!” Vi räknar med att så som vi tidigare har blivit bemötta, så skall vi bli behandlade nu också, vilket leder till att vi i besvikelse och bitterhet över andras oförmåga att se oss börjar ignorera andra människor på liknande sätt. Vissa perioder ägnade jag mig åt självömkans destruktiva insamlande av medlidande samtidigt som jag letade efter någon som borde bära skulden för mitt mående, andra tider gömde jag mig under arbetets effektiva täckmantel för att bygga upp ett skälvande självförtroende. Först genom att släppa in det accepterande förlåtande ljuset i det mörka tunga blev livets händelser lättare att hantera och jag insåg att jag omedvetet fick bära med mig dem som en tillgång. Bristen var inte längre ett hinder eller något som fattades utan kunde istället fungera som en känslig guide i kontakt med andra människor. Jag har börjat inse att det största undret som kan ske i våra liv är att försonas med det som hänt vilket leder till ett andligt helande och en mental återvinning av livet. Du finner mig på lennarth@mellan-rummet.com

02/11/18 19:05

”Hur kan jag bli av med det jag inte vill kännas vid i mitt förflutna?” var en sorgsen fråga som jag fick för några veckor sedan. Jag lyssnade på en berättelse om utanförskap och ensamhet och ställde så småningom frågan ”Är du säker på att du kan eller vill kasta bort det, den du är idag beror ju bland annat av vad du varit med om under livet?” Och så försökte jag beskriva - så som jag sett det - att just dessa upplevelser medfört ett djupt engagemang för den personen i förhållande till andra människor - i just ensamhet och utanförskap. I tystnaden som uppstod lyssnade jag in en djup instämmande suck. Ingen av oss är hel. Vi har alla blivit utsatta för kränkningar som gjort att vi känt oss som offer utan möjlighet att förändra det som hände ”just då”. Detta ”just då” har en förmåga att traska rakt in i våra ”just nu” med en förlamande effekt när vi speglar oss i andra människor och söker bekräftelse. Frågeställningen ”Var passar jag in?” får självklart svaret ”Inte här heller!” Vi räknar med att så som vi tidigare har blivit bemötta, så skall vi bli behandlade nu också, vilket leder till att vi i besvikelse och bitterhet över andras oförmåga att se oss börjar ignorera andra människor på liknande sätt. Vissa perioder ägnade jag mig åt självömkans destruktiva insamlande av medlidande samtidigt som jag letade efter någon som borde bära skulden för mitt mående, andra tider gömde jag mig under arbetets effektiva täckmantel för att bygga upp ett skälvande självförtroende. Först genom att släppa in det accepterande förlåtande ljuset i det mörka tunga blev livets händelser lättare att hantera och jag insåg att jag omedvetet fick bära med mig dem som en tillgång. Bristen var inte längre ett hinder eller något som fattades utan kunde istället fungera som en känslig guide i kontakt med andra människor. Jag har börjat inse att det största undret som kan ske i våra liv är att försonas med det som hänt vilket leder till ett andligt helande och en mental återvinning av livet.

Du finner mig på lennarth@mellan-rummet.com

Reflekterande veckobrevläsare!

Veckobrev 181019 "Cell-synt"

02/11/18 19:04

Vårt samhälle pendlar mellan enfald och mångfald och själva lever vi i ett mänskligt spänningsfält mellan att inte vilja höras och synas eller att tryggt våga bejaka vår ”cell-synt cell-samma” originalitet. I denna osäkerhet är det svårt att veta hur vi bemöter varandra. ”Här behandlar vi alla lika” är ett uttryck som kan låta jämlikt och praktiskt men hur skall detta kunna fungera för var och en av oss som innehåller cirka 100 biljoner cellers originella DNA-kod. Om vi skulle behandla alla människor likadant blir resultatet garanterat tvärtemot avsikten och enbart en mycket liten ensam elit skulle eventuellt kunna känna sig hemmastadd. På internet kan ibland ”Är du en robot?” dyka upp. Det är en fråga som dagligen ställs till oss alla i mötet med varandra. Mer än någonsin behöver vi vara medmänniskor som behandlar alla människor olika, just därför att vi alla är olika. Välkommen att reflektera tillsammans med Helge From kring detta tema under 2019 genom att beställa almanackan som kostar 100 kr plus porto hos "lennarth@mellan-rummet.com"

Reflekterande veckobrevläsare!

Veckobrev 181005 "Saliga de som strävar efter fred..."

02/11/18 19:02

I veckan blev det kungjort att den kongolesiske chefskirurgen Denis Mukwege och människorättsaktivisten Nadia Murad tillsammans får ta emot Nobels fredspris. Fantastiskt bra val! De får priset för att på varsitt håll outtröttligt kämpa för mänsklig värdighet och mot ”användandet av sexuellt våld som vapen i krig och väpnad konflikt”. Nadia Murad är 25 år och yazidier från Irak som 2014 tillfångatogs av IS och under tre månader utnyttjades som sexslav innan hon kunde fly och nu lever hon för att åka världen runt för att berätta sin och andras berättelser, så att andra kvinnor i liknande situationer skall kunna bli fria. Denis Mukwege är 63 år och har under större delen av sitt vuxna liv hängivet under sina 18-timmarspass på Panzisjukhuset i Kongo sökt hjälpa tiotusentals kvinnor, barn och spädbarn som fallit offer för sexuellt våld.
För ett år sedan startade #metoo, en manifestation som uppmärksammade sexuella trakasserier på arbetsplatser och i skilda vardagliga sammanhang. Genom att många öppet delat personliga berättelser har sexuella kränkningar och övergrepp synliggjorts och förhoppningsvis minskats. Det absurda i alla dessa situationer är den råa omänskligheten som utnyttjar sexualiteten som ett medel för egen tillfredsställelse vilket skadar andra, skapar rädslor och traumatiserar människor för resten av livet. Här ser vi en ung kvinna som själv varit offer men som vägrar att förbli det och en äldre man som bär på en inre tro och kallelse, hur de söker ingjuta hopp och framtidstro med sina personliga gåvor och erfarenheter och som också med fara för sina egna liv pekar ut de skyldiga. Vilka förebilder som vi får vara med om att fira och stödja.
Det hebreiska ordet för ”fred” såväl som ”frid” är ”shalom” som betyder ”att vara vävd i ett stycke”. För några år sedan var jag med på en begravning där kistan var täckt av vackra trasmattor. Kvinnan som lämnat detta jordiska hade varit en idog väverska. Dunket av vävstolen kunde avlägset höras mellan melodislingorna i psalmsången. Symbolerna i trasmattornas griftetal blev starka och likheterna var slående med ett människoliv. Genom våldets omänskligt grymma handlande rivs skapelsen sönder i småbitar. Så välsignat att det då finns människor som söker väva samman skapelsen igen till ”ett stycke” genom att ihärdigt se och våga omfamna verkligheten och genom kärleksfulla handlingar förmedla tro och hopp! Vid den vävstolen finns det plats för hur många som helst - också för dig och mig!

Reflekterande veckobrevläsare!

Veckobrev 180929 "Krona eller klave?"

02/11/18 19:00

Plötsligt- mitt i hårdföra tongångar om regeringsmakten - singlas det slant om ordförandeposter i riksdagen med humoristiska leenden. Visst händer det något i atmosfären när maktanspråken släpps, om än för en kort till synes betydelselös period. "Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den" skriver Dag Hammarskjöld så sant i den postumt utgivna ”Vägmärken”, men oftast är det hur ingången till maktens korridorer ser ut som är avgörande för hur fortsättningen blir i styrelserummet. Lyssnade till historikern Dick Harrison i söndags som mycket fascinerande berättade om Tage Erlander. Erlander var en okänd politiker för allmänheten och hade starka funderingar att lämna politiken, när han 1946 otippat råkade bli vald till Sveriges statsminister. Tanken var knappast att han skulle sitta mandatperioden ut, men han innehar rekordet av 23 år(!) som vald regeringschef i demokratier under modern tid. Anledning? I sin personligt hållna dagbok skriver han den 12 oktober 1952: ”Jag har ingen vilja till makt”. Jag blir fascinerad och tror i min naivitet att en sådan grundhållning kan förhindra missbruk av makt . Visst är det himmelsvid skillnad med en människa som är helt ointresserad av maktspelet och trots detta får ta emot utnämningen jämfört med människor som frenetiskt söker manipulera sig fram till positioner av makt för att sedan med alla krafter försöka hålla sig kvar? Hörde talas om en kyrka i Indien, som när den skall välja biskop, intervjuar alla i personens närmsta omgivning och har denne någon gång viskat om att vilja bli biskop, så är chanserna spolierade. Jesus säger utmanande i bergspredikan att "Saliga de saktmodiga/ödmjuka, ty de skall ärva landet" medan vi irriterat tänker ”olyckliga oss när vi måste vänta på vår tur, för då vi blir utan”. Jag tror det krävs humor kombinerat med tålamodsprövande scanning av motiv för att vilja släppa maktbegäret och ha modet att ta det sakta och därigenom möjliggöra skapandet av tillit människor emellan. För mig känns faktiskt en singlad slant i riksdagshuset som ett litet ljus i ett mörkt rum, omgivet av kakel.

Reflekterande veckobrevläsare!

Veckobrev 180922 "Att lyssna till punkt..."

02/11/18 16:58

Före valet var alla partier optimistiska med höga målbilder och valprognoserna stod som spön i backen. Under senare delen av valvaksnatten kände sig alla partier som vinnare och firade individuella segerfester. Efter idogt rösträknande flera dygn senare med mandat hoppande som tennisbollar fram och tillbaka har firandet bytts ut mot avfyrandet av besvikelser mot de partier som inte anser att andra partier har vunnit mera än vad de själva har gjort. Ifrån att alla känslomässigt har varit vinnare verkar det nu som om alla paradoxalt nog har blivit förlorare. Verklighetens mandat har dämpat glädjeyran och gissningstävlingarna kring ”Vem tar parti för vem” är intensivare än samtliga väljarbarometrar varit. ”En sådan seger till och jag är förlorad” lär fältherren Pyrrhus, kusin till Alexander den store, sagt efter ett par framgångsrika slag mot romarna med stora egna förluster. Vad som händer nu inom de närmaste veckorna avgör om segern skall fortsätta vara en seger för vissa partier eller bli en förlust för alla. Det handlar om förtroendet för partiernas ledare som ansvarstagande för Sveriges regerande skall bekräftas eller skjutas i sank. Definitionen av en elektrisk ledare är ”en fast kropp som förmedlar värme”, vars höga ledningsförmåga beror av lågt motstånd. När det handlar om mänskligt ledarskap vill jag översätta ”lågt motstånd” med ”tillgänglighet” genom att hoppas att våra valda ledare med största möjliga ödmjukhet kan hålla högmod och makthunger i schack och se till landets gemensamma bästa.

Reflekterande veckobrevsläsare!

Veckobrev 180914 "Att reagera eller regera..."

02/11/18 16:57

Reflekterande veckobrevsläsare!
Före valet var alla partier optimistiska med höga målbilder och valprognoserna stod som spön i backen. Under senare delen av valvaksnatten kände sig alla partier som vinnare och firade individuella segerfester. Efter idogt rösträknande flera dygn senare med mandat hoppande som tennisbollar fram och tillbaka har firandet bytts ut mot avfyrandet av besvikelser mot de partier som inte anser att andra partier har vunnit mera än vad de själva har gjort. Ifrån att alla känslomässigt har varit vinnare verkar det nu som om alla paradoxalt nog har blivit förlorare. Verklighetens mandat har dämpat glädjeyran och gissningstävlingarna kring ”Vem tar parti för vem” är intensivare än samtliga väljarbarometrar varit. ”En sådan seger till och jag är förlorad” lär fältherren Pyrrhus, kusin till Alexander den store, sagt efter ett par framgångsrika slag mot romarna med stora egna förluster. Vad som händer nu inom de närmaste veckorna avgör om segern skall fortsätta vara en seger för vissa partier eller bli en förlust för alla. Det handlar om förtroendet för partiernas ledare som ansvarstagande för Sveriges regerande skall bekräftas eller skjutas i sank. Definitionen av en elektrisk ledare är ”en fast kropp som förmedlar värme”, vars höga ledningsförmåga beror av lågt motstånd. När det handlar om mänskligt ledarskap vill jag översätta ”lågt motstånd” med ”tillgänglighet” genom att hoppas att våra valda ledare med största möjliga ödmjukhet kan hålla högmod och makthunger i schack och se till landets gemensamma bästa.

Veckobrev 1800907 "Se människan..."

02/11/18 16:54

Det är valtid och jag skall erkänna att jag har haft svårt att fokusera och lyssna på alla mer eller mindre kortsiktiga slagord som likt en tsunami väller fram. Vissa bär känslan av framförhållning till valdagen, andra har siktet inställt fyra år framåt utifrån pejlandet av dagens vindbyar. Fann parallellt med dessa tankar en artikel om ”the thirteen indigenous grandmothers” som varje år möts på olika platser över vår jord och som representerar sju språkområden och 13 urbefolkningar. De vill med generationers erfarenhet värna livets okränkbarhet och ta ett ansvar för 7(!) generationer framåt. Om vi räknar att en generation är cirka 30 år blir det 210 år…tanken svindlar samtidigt som detta ger mig hopp. Längtan att vi skall finna gemensamma nämnare som hindrar att vi kränker varandra och vår jord. Är vi väl förberedda med vår världs historia kan vi tillsammans ta emot och varsamt forma framtiden tillsammans med öppna händer. Jag skall göra ett försök för att lyssna lite djupare för att urskilja dem som tänker mer än fyra år framåt med livets okränkbara värden i centrum.

Veckobrev 180901 ""Den goda litenheten..."

02/11/18 16:53

Reflekterande veckobrevsläsare!
Är tillbaka i Kiruna efter 45 år. Fascinerande! Vid en tur till Narvik blev en vandring i Björkliden den starkaste upplevelsen. Att känna den "goda litenheten" i fjällvärldens oändligt vilsamma tystnad med porlande bäckar och ljudet av renar med klingande bjällror är att få vara stilla och liten som människa utan att känna mig förminskad. Nyfikenheten växer efter att se vad som finns bakom nästa krön, och eftersom det alltid finns "ett krön till" tills man kommit upp på den högsta toppen så är lusten följeslagaren. Så som i livets pilgrimsvandring där jag tar steg för steg lekfullt framåt tills den dagen kommer då jag nått den högsta - och förmodligen sista punkten - i detta livet. Dag Hammarskjöld skriver: "Vi bär alla inom oss ett centrum av stillhet, omgivet av tystnad"

Veckobrev 180824 "Det som sker det sker..."

02/11/18 16:52

Reflekterande veckobrevläsare!
Blev påmind om den gamla schlagern ”Que será será” som Doris Day sjöng på 1950-talet, ett mexikanskt ordspråk som översatt till engelska blev ”Whatever will be will be” : Sången handlar om en flicka som frågar mamman om sin framtid och får svaret: ”Que será, será, det sker det som än ska ske, din framtid kan ingen se, que será, será, det som sker det sker....” Låter det passivt och uppgivet eller finns här ett fruktbart förhållningssätt till livet? För visst är det så att trots alla mina planer så ”skes” livet mig genom människor och händelser som jag oväntat blir ”drabbad” av. Att jag till exempel växlade om från att vara byggnads-ingenjör till att bli evangelist nästan över en natt kan jag tacka Inre Missionens sekreterare Sven Alverlin inom dåvarande ÖrebroMissionen för, som i ett samtal ställde en oväntad fråga som öppnade upp ett perspektiv jag inte kunnat se tidigare. Både före och efter detta samtal ringlar sig en kö av människor som medvetet eller omedvetet sökt påverka mig genom sina ord och sina liv. Ofta har jag inte sett, ibland tvekat men jag har också vågat kliva fram utan att veta vart det skulle leda fram till. Jag ”har låtit mig skes” och ”det som skedde det skedde”. Ungefär som med en GPS. Om vi har den påslagen och följer den fortlöpande informationen så kommer vi direkt till målet, men om vi nonchalerar den så räknar GPSen om vår färdväg gång på gång för att ge oss ny information på väg mot det mål som är inprogrammerat. Jag vill nyfiket fortsätta att ”låta mig skes av livets tillfälligheter” i tillit till att det finns en Skapare som har en plan och minst ett finger med i händelse-förloppet. Så kan livets tillfälliga GPS-signaler få bli ”Guds Person Sökare”.

Veckobrev 180810 "Nära fynd..."

02/11/18 16:49

Såg en uppgift om att 24 mil under jord finns det en enorm diamantgömma innehållande 10 000 000 000 000 000 ton diamanter. Vilken meningslös fyndighet att fantisera om eftersom den är så oåtkomlig. Bättre att fundera kring påtaglig ekonomi, som betyder ”hus-hållning”, där vi kalkylerar, gör budget, räknar utgifter och inkomster framåt och bakåt med mer eller mindre lyckad utgång. Om vi breddar den ekonomiska beräkningen till att även inkludera människor omkring oss skulle vi kunna reflektera så här utifrån våra fyra räknesätt: När vi dividerar med varandra om det som skiljer blir det oftast bråk. När vi av rädsla drar ifrån varandra blir det ett underskott av mänsklighet. Utgångspunkten är att vi inte ser på oss som nollställda utan inser vårt eget värde och har samma värdefulla inställning till människor vi möter. När vi kärleksfullt räknar in varandra så behöver vi inte vara rädda att själva bli uträknade och när vi multiplicerar varandras goda sidor blir summan alla gånger större än ingångsvärdet. Att förlåta varandra sjuttio gånger sju är gudomlig matematik och i livets svåra ekvation med okända koefficienter tror jag att det hjälper att räkna med Gud, som ensam kan räkna ut summan av våra liv. Så många nära fyndigheter åtkomliga för oss...

Veckobrev 20180803 "Fantasins verklighet..."

02/11/18 16:45

”Men farfar, det är ju på leken förstår du” säger vårt femåriga barnbarn Gunnar och tittar forskande på mig. Jag har levt mig in i leken och han vill förvissa sig om att jag inte tror att det är på riktigt. ”Javisst ja” säger jag och så fortsätter vi leka i det spännande landskapet där fantasins verklighet och verklighetens verklighet osynligt gränsar till varandra. Det betyder inte att leken inte är på allvar, men med ett mera lekfullt allvar. Så genialt enkelt ett barn kan hantera att leva med dessa fenomen sida vid sida – livsviktiga var och en på sitt sätt vilka jag som vuxen på nytt behöver öva upp. Som ensam-barn odlade jag fantasin under min barndom som en motvikt till omgivningens försök att forma mig, tappade i tonår och vuxenliv bort fantasins befriande förmåga för att så småningom med humorns hjälp på nytt börja återfinna kreativitetens obegränsade rymder.
Vi behöver fantasin för att kunna drömma om vad som skulle kunna hända om ”om” hade funnits och i leken övar vi oss att mentalt flyga tyngdlöst och färga vardagen med magi och energi. Humor öppnar våra ögon och ger oss ett nödvändigt försonande perspektiv så vi kan skratta åt oss själva och le åt vår omgivning. Mack McGinnis har sagt att ”Vi fick fantasin som kompensation för det vi inte är, vi fick sinne för humorn som tröst för det vi är”. Tack Gunnar och våra övriga barnbarn Ella, Erik, Lovisa och Elvira för vad ni lärt mig om livet genom att dela med er av fantasins verklighet och verklighetens fantasi.

Veckobrev 180727 "Inte utan änglar..."

02/11/18 16:44

Reflekterande veckobrevsläsare!
I veckan behövde jag snabbt få fram ett viktigt meddelande till en person jag just då inte kunde nå och jag mailade en tredje person om hjälp som villigt och glatt kunde lösa mitt ärende. Skrev ett tack med orden ”Du är en ängel” varpå jag fick till svar ”Inte än men om en sisådär 30-40 år så kanske jag blir en ängel” varpå jag replikerade "Ängel kommer av grekiskans 'angelos' och betyder helt enkelt budbärare, så vi behöver inte vänta tills vi dör! ” Svaret lät inte vänta på sig ”Så skönt att höra :) då är jag gärna budbärare!” Så befriande att kunna hjälpa varandra. Någon har sagt ”I himlen är en ängel inget ovanligt, men på jorden”. Jag tänker mig att en budbärare är att jämföra med en förlängningssladd. Mottagande av budskapet i ena ändan och överlämna budskapet i andra ändan utan att behöva slå knut varken på sig själv eller andra. Jag är tacksam för alla de änglar som omger mig och hjälper mig, synliga såväl som osynliga!

Veckobrev 180720 "Att balansera balansen..."

02/11/18 16:40

Ett av mina syreintag på morgonen är läsning ur ”Leva i balans” av Anne Wilson Schaef, som samlat visdomsord från olika människor tillsammans med tillägg av egna reflektioner. När vi söker balans i tillvaron letar vi efter jämvikt i en värld som vi mindre och mindre har kontroll över samtidigt som hjälpmedlen att finna jämvikten med känns lika oåtkomliga som jämvikten själv. Som om balansen vore något ytterligare som skall läggas till den redan överfyllda livsbägaren. Författare till självhjälpsböcker försöker konstruera en fiktiv person som lyckats och programmen som skall hjälpa oss till det perfekta livet går oftast ut på att vi själva(!) skall göra om oss själva(?) för att bli oss själva(?). Vi lever i en individ-invalidiserad tid, där vi kastas mellan kollektivets anonymitet och den isolerade människan som vilset jagar ett tryggt liv utan att vilja bli beroende av någon eller något. Den svenske dj-stjärnan Avicii beskriver så tragiskt detta genom sin alltför tidiga bortgång vilket också uttrycks i titeln till hans dvd: “Lonely together”. Deviserna ”I, Myself & I” och ”You, Yourself & You” är en deprimerande sammanfattning av vår tids återvändsgränd i övergivenhetens ensamhet. Vi blir grymt nog utlämnade till oss själva. Men visst måste det finnas möjlighet att väva samman balansens ”här-varo” och jämviktens ”nu-varo” i vårt livs promenad på spänd lina!
Vi behöver inse att det ensamma stråket i våra liv pågår från födelsen till döden, men också upptäcka att denna ensamhet inte är detsamma som att vara övergiven utan behöver kompletteras med gem-ensamhet. Den judiske filosofen Martin Buber beskriver att när mitt ”jag” möter ett ”du”, då först blir vi till som människor. Han beskriver faran av att existera utifrån inbillade identifikationer och pekar på vikten av att kunna leva inifrån vår naturliga ”icke-perfekta” personlighet i våra mellanmänskliga möten. Medan vissa målmedvetet arbetar med att skapa en falsk image som skall imponera på omgivningen möter andra omedvetet och tryggt sina medmänniskor öppet och ärligt utan att reflektera över vilka intryck som uppstår. Vår harmoniska existens byggs upp av två parallella rörelser som utgår från vår identitet. Dels övar vi oss att vara de unika individer vi är genom att avgränsa oss från andra individer och reflekterande finna vår egen tyngdpunktsbalans. Dels synliggör vi oss som de personer vi är genom våra ord och handlingar och träder därigenom i relation med andra personer vilket ger oss riktningen i livet. ”Balans är det sinne som fastställer kroppens inriktning i förhållande till tyngdkraften så att en gynnsam kroppsställning kan bibehållas” /Wikipedia/. ”Tyngdkraften” illustrerar vår identitet som förankrar vårt andliga och själsliga rotsystem på djupet. ”Kroppens inriktning” beskriver de personliga relationerna där vi förgrenar oss utåt i tillhörighet med människor i vår omgivning. I denna ständiga rörelse uppstår balansen utan att vi söker den och harmonin når oss som ett kvitto att vi är på rätt väg att leva meningsfullt. Balansen kan aldrig åstadkommas genom att vi försöker styra yttre händelser, den finns inom oss. ”Varför ramlar inte gumman omkull?” frågade mamman dottern, som petade fram och tillbaka på en sparbössa med blytyngd i botten. ”Hon måste stå rakt upp inuti!” svarade flickan. Svajningar kommer alltid att finnas i vår icke-perfekta värld. En pianostämmare sa: ”Pianostämning är alltid en kompromiss. Det går ut på att skapa en balans mellan kvinter och terser. Blir de för rena klingar inte instrumentet rätt”.
”Vet varifrån du kommer, vart du är på väg och inför vem du är ansvarig ” skriver Martin Buber. Med dessa ord som riktmärke vill jag leva ett liv som klingar så väl som möjligt.

Veckobrev 180720

02/11/18 16:38

Ett av mina syreintag på morgonen är läsning ur ”Leva i balans” av Anne Wilson Schaef, som samlat visdomsord från olika människor tillsammans med tillägg av egna reflektioner. När vi söker balans i tillvaron letar vi efter jämvikt i en värld som vi mindre och mindre har kontroll över samtidigt som hjälpmedlen att finna jämvikten med känns lika oåtkomliga som jämvikten själv. Som om balansen vore något ytterligare som skall läggas till den redan överfyllda livsbägaren. Författare till självhjälpsböcker försöker konstruera en fiktiv person som lyckats och programmen som skall hjälpa oss till det perfekta livet går oftast ut på att vi själva(!) skall göra om oss själva(?) för att bli oss själva(?). Vi lever i en individ-invalidiserad tid, där vi kastas mellan kollektivets anonymitet och den isolerade människan som vilset jagar ett tryggt liv utan att vilja bli beroende av någon eller något. Den svenske dj-stjärnan Avicii beskriver så tragiskt detta genom sin alltför tidiga bortgång vilket också uttrycks i titeln till hans dvd: “Lonely together”. Deviserna ”I, Myself & I” och ”You, Yourself & You” är en deprimerande sammanfattning av vår tids återvändsgränd i övergivenhetens ensamhet. Vi blir grymt nog utlämnade till oss själva. Men visst måste det finnas möjlighet att väva samman balansens ”här-varo” och jämviktens ”nu-varo” i vårt livs promenad på spänd lina!
Vi behöver inse att det ensamma stråket i våra liv pågår från födelsen till döden, men också upptäcka att denna ensamhet inte är detsamma som att vara övergiven utan behöver kompletteras med gem-ensamhet. Den judiske filosofen Martin Buber beskriver att när mitt ”jag” möter ett ”du”, då först blir vi till som människor. Han beskriver faran av att existera utifrån inbillade identifikationer och pekar på vikten av att kunna leva inifrån vår naturliga ”icke-perfekta” personlighet i våra mellanmänskliga möten. Medan vissa målmedvetet arbetar med att skapa en falsk image som skall imponera på omgivningen möter andra omedvetet och tryggt sina medmänniskor öppet och ärligt utan att reflektera över vilka intryck som uppstår. Vår harmoniska existens byggs upp av två parallella rörelser som utgår från vår identitet. Dels övar vi oss att vara de unika individer vi är genom att avgränsa oss från andra individer och reflekterande finna vår egen tyngdpunktsbalans. Dels synliggör vi oss som de personer vi är genom våra ord och handlingar och träder därigenom i relation med andra personer vilket ger oss riktningen i livet. ”Balans är det sinne som fastställer kroppens inriktning i förhållande till tyngdkraften så att en gynnsam kroppsställning kan bibehållas” /Wikipedia/. ”Tyngdkraften” illustrerar vår identitet som förankrar vårt andliga och själsliga rotsystem på djupet. ”Kroppens inriktning” beskriver de personliga relationerna där vi förgrenar oss utåt i tillhörighet med människor i vår omgivning. I denna ständiga rörelse uppstår balansen utan att vi söker den och harmonin når oss som ett kvitto att vi är på rätt väg att leva meningsfullt. Balansen kan aldrig åstadkommas genom att vi försöker styra yttre händelser, den finns inom oss. ”Varför ramlar inte gumman omkull?” frågade mamman dottern, som petade fram och tillbaka på en sparbössa med blytyngd i botten. ”Hon måste stå rakt upp inuti!” svarade flickan. Svajningar kommer alltid att finnas i vår icke-perfekta värld. En pianostämmare sa: ”Pianostämning är alltid en kompromiss. Det går ut på att skapa en balans mellan kvinter och terser. Blir de för rena klingar inte instrumentet rätt”.
”Vet varifrån du kommer, vart du är på väg och inför vem du är ansvarig ” skriver Martin Buber. Med dessa ord som riktmärke vill jag leva ett liv som klingar så väl som möjligt.

Reflekterande veckobrevsläsare!

MELLANRUMMET

mellan rötter och vingar

Veckobrev 181101 "Sorgens lljus..."

Veckobrev 181019 "Cell-synt"

Veckobrev 181005 "Saliga de som strävar efter fred..."

Veckobrev 180929 "Krona eller klave?"

Veckobrev 180922 "Att lyssna till punkt..."

Veckobrev 180914 "Att reagera eller regera..."

Veckobrev 1800907 "Se människan..."

Veckobrev 180901 ""Den goda litenheten..."

Veckobrev 180824 "Det som sker det sker..."

Veckobrev 180810 "Nära fynd..."

Veckobrev 20180803 "Fantasins verklighet..."

Veckobrev 180727 "Inte utan änglar..."

Veckobrev 180720 "Att balansera balansen..."

Veckobrev 180720