Veckobrev 200103

Tiden är en ömtålig färskvara. Den går inte att spara, lagra eller frysa ner, det är just nu det pågående livet sker oss som vi - av någon outgrundlig anledning - blivit utvalda till att vara medvandrare i. Ibland tänker jag på livet som en pågående orientering, som per definition är ”att hitta sin väg i obekant mark, att med hjälp av orienteringskarta och kompass besöka ett antal, på kartan och i terrängen markerade, kontroller på kortast möjliga tid." Det finns både likhet och skillnader. Var och en av oss har vårt eget mål att nå som vi inte har en aning om från början och knappast senare heller. Karta saknas över livets terräng som ständigt skiftar, om vi inte räknar med de handritade skisser som vi och vår omgivning försöker att fantisera ihop och tid efter annan får kassera. Under vår livsvandring tror jag vi har vissa uppdrag att genomföra men trots att vi periodvis rör oss tillsammans med vissa människor betyder det inte att vi har gemensamma kontroller. Fokus blir att försöka genomföra livet så väl som möjligt där det primära blir kompasskänsligheten, och här måste jag göra alla orienterare besvikna att eftersom vi saknar både karta och synliga kontroller i livet så behöver jag byta ut den vanliga kompassen mot en modern GPS. Det Globala PositioneringsSystemet består av 31 kretsande satelliter som ständigt sänder radiosignaler för att vi skall veta vår aktuella position. För min egen del har de sex deviserna hämtade från AA (Anonyma Alkoholister) varit några av de andliga och etiska ”satellitsändare” som hjälpt min inre GPS genom livet. ”Ta det lugnt”, ”En sak i sänder”, ”Det viktigaste först”, ”Gör det enkelt”, ”Lev och låt leva”, ”Endast genom Guds försyn”. Dessa ledord har under åren väl integrerats med pilgrimsvandringens sju ledljus som är "frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande" i kombination med sinnesrobönens magnetiska sammanhållande kraft: ”Gud! Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. Hjälp mej att leva en dag i taget; Att glädjas åt ett ögonblick i sänder och att acceptera motgångar som en väg till frid. Hjälp mej att – likt Dig– ta denna syndiga värld precis som den är, inte såsom just jag vill ha den. Hjälp mej att lita på att Du gör allt väl om jag överlåter mej åt Din vilja. Ge mej nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet – och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig i det tillkommande.” Jag tror att jag tolkar GPS som ”Guds PersonSökare”.

Veckobrev 200105

Tiden är en ömtålig färskvara. Den går inte att spara, lagra eller frysa ner, det är just nu det pågående livet sker oss som vi - av någon outgrundlig anledning - blivit utvalda till att vara medvandrare i. Ibland tänker jag på livet som en pågående orientering, som per definition är ”att hitta sin väg i obekant mark, att med hjälp av orienteringskarta och kompass besöka ett antal, på kartan och i terrängen markerade, kontroller på kortast möjliga tid." Det finns både likhet och skillnader. Var och en av oss har vårt eget mål att nå som vi inte har en aning om från början och knappast senare heller. Karta saknas över livets terräng som ständigt skiftar, om vi inte räknar med de handritade skisser som vi och vår omgivning försöker att fantisera ihop och tid efter annan får kassera. Under vår livsvandring tror jag vi har vissa uppdrag att genomföra men trots att vi periodvis rör oss tillsammans med vissa människor betyder det inte att vi har gemensamma kontroller. Fokus blir att försöka genomföra livet så väl som möjligt där det primära blir kompasskänsligheten, och här måste jag göra alla orienterare besvikna att eftersom vi saknar både karta och synliga kontroller i livet så behöver jag byta ut den vanliga kompassen mot en modern GPS. Det Globala PositioneringsSystemet består av 31 kretsande satelliter som ständigt sänder radiosignaler för att vi skall veta vår aktuella position. För min egen del har de sex deviserna hämtade från AA (Anonyma Alkoholister) varit några av de andliga och etiska ”satellitsändare” som hjälpt min inre GPS genom livet. ”Ta det lugnt”, ”En sak i sänder”, ”Det viktigaste först”, ”Gör det enkelt”, ”Lev och låt leva”, ”Endast genom Guds försyn”. Dessa ledord har under åren väl integrerats med pilgrimsvandringens sju ledljus som är "frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande" i kombination med sinnesrobönens magnetiska sammanhållande kraft: ”Gud! Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden. Hjälp mej att leva en dag i taget; Att glädjas åt ett ögonblick i sänder och att acceptera motgångar som en väg till frid. Hjälp mej att – likt Dig– ta denna syndiga värld precis som den är, inte såsom just jag vill ha den. Hjälp mej att lita på att Du gör allt väl om jag överlåter mej åt Din vilja. Ge mej nåden att få leva någorlunda lycklig i detta livet – och i fullkomlig salighet tillsammans med Dig i det tillkommande.” Jag tror att jag tolkar GPS som ”Guds PersonSökare”.Trettondag Jul firas till minne av de österländska stjärntydare, som vi läser om i Matteus evangelium kapitel 2. Dessa ”Mager” når fram till Jesusbarnet med sina exotiska gåvor, guld, rökelse och myrra på grund av sina astrologiska efterforskningar. Astrologin hade som syfte att finna samband i skeenden mellan solsystemets himlakroppar och händelser i människors liv, och det är ju i och för sig inte märkligt om stjärnorna finns med som himmelska vägvisare när universums Gud föds på jorden. Det märkliga är kanske i så fall att dessa stjärntydare plötsligt bara dyker upp och lika hastigt försvinner utan några kommentarer hos Matteus. Under 400-talet förklarade påven Leo I dem för helgon, på 500-talet ansåg man att de måste ha varit kungar och den västerländska traditionen gav dem namnen Caspar, Melchior och Baltsar. År 1164 fick Kölns ärkebiskop ta emot reliker av de tre vise männen och stadsvapnet fick avbilda de tre kronorna som i sin tur inspirerade Albrekt av Mecklenburg, Sveriges regent i slutet av 1300-talet, som ville förnya Sveriges riksvapen. Så nästa gång du ser en match med Tre Kronor på isen eller håller svenska passet i din hand kan du begrunda de tre stjärntydarnas resa. Genom vallfärder, processioner och seder som stjärnsång spreds tre-kunga-traditionen över Europa och i flera katolska länder firar man denna helg som julhelg. Men en berättelse säger att en fjärde man, Artaban, skulle ha varit med dem. Hans present till den nyfödde var ett smycke med tre dyrbara juveler, som han hade fått i arv av sin mor. Själv vara han fattig och fick därför gå i stället för att rida kamel. På väg mot den uppgjorda mötesplatsen ser Artaban en nödställd man vid vägkanten som blivit rånad och slagen. Han tar med sig mannen till ett värdshus, men har inga pengar att betala mannens vistelse och tvingas bryta loss en av juvelerna från smycket som betalning. Han fortsätter sin resa men när han kommer fram till mötesplatsen har de övriga brutit upp. Genom att fråga sig fram följer han deras väg, men väl framme upptäcker han att de lämnat Betlehem. Hela staden är i skräck eftersom Herodes beordrat sina soldater att döda alla pojkar under två år. Artaban träffar en ung mor som talar om att familjen han söker har flytt till Egypten och att hon fruktar för sin sons liv. Medan de pratar kommer soldaterna och för att rädda pojken ger han den andra juvelen till soldaterna och pojkens liv skonas. Även om Artabans gåva blivit mindre är han ändå fast besluten att hylla den nyfödde och fortsätter sin färd mot Egypten för att fortsätta sitt letande. Han möter en eremit som berättar att ”den kungen kommer att behöva offra sitt liv för att vinna sitt rike”. Under 33 års vandrande blir han mer och mer en pilgrim som söker ljuset samtidigt som han gör gott mot människor han möter. Så kommer han tillbaka till Jerusalem vid påsktiden. Staden är fylld av rykten om en man, som skall korsfästas för att han sagt sig vara Judarnas kung och Guds son. Artaban anar att det äntligen är läge att använda sin tredje juvel för att rädda livet på denne man. Han skyndar sig genom stadens trånga gränder men hejdas i vimlet av en gråtande flicka som berättar att hon kommer att säljas som slav för att hennes far skall kunna betala sina skulder. Artaban ger henne den sista juvelen. Då skälver marken och när han lyfter blicken ser han Jesus dö på korset. I samma stund slås han i huvudet av en fallande takpanna och hör en röst som säger "Sannerligen säger jag dig: Det du har gjort mot en av de minsta av dessa mina bröder, det har du gjort mot mig" och han dör i en lugn förvissning om att hans gåvor trots allt fick möta rätt mottagare.


81689146_10157199893804926_8252953777238179840_o

Veckobrev 200110

”Jag vill bara vara en vanlig människa”. Efter att ha sett dokumentären om Whitney Houston, som söker beskriva den enastående framgångsrika men samtidigt så djupt tragiska sångerskans liv, så är det denna önskan från henne som jag funderar kring. Hur kunde det bli så fel? Hur kunde hennes helt unika musikaliska begåvning bli nedgraderad till ett ekonomiskt affärsprojekt där hon kände sig tvingad att tvärtemot sin personliga tro och mot bättre vetande accelerera mot sin undergång. Så märkligt att de som av olika anledningar känner sig ovanliga vill bli vanliga medan andra som känner sig vanliga intensivt kämpar för att bli ovanliga. Vad är det för låtsasetiketter vi sätter på oss själva och på varandra? Är vi inte vanliga människor allihop hela tiden, oavsett vad för etiketter vi sätter på varandra och oavsett vad vi försöker inbilla andra eller oss själva att vi försöker låtsas vara. Varför skall det vara så svårt att mötas i ögonhöjd som ”vanliga människor” trots att vi kan utföra ”ovanliga saker”? Ögonhöjden bestämmer attityden och röstläget. Anna-Grete Wide skriver i ”Den saliga osäkerheten”: ”Ingenstans kan det eka så ödsligt som i en trappa. Den som har ropat uppåt hör att hans röst är falsk. Den som har ropat nedåt hör att hans röst är hånfull. Aldrig hör vi oss själva. Aldrig når vi varann. Bara när vi har mötts och inte behöver ropa, bara på samma avsats lika högt eller lågt, bara öga mot öga, med både grand och bjälke och en tvekande vädjan innerst i ögonvrån upphör det onda ekot.” Innerst inne längtar vi efter den genuina vanligheten.

Veckobrev 200117

”Vi vaktade på varandra om någon inte gjorde rätt”. Orden är Åsa Waldaus beskrivning av den miljö som präglade Knutby Filadelfia. ”Vakta” antyder allas bevakning av alla som medförde att de mitt i böner och lovsånger drivs av skam och rädslor som får djupt tragiska konsekvenser i form av mord och utomäkten-skapliga förbindelser listigt invävt i ett nät av andligt, psykiskt och fysiskt våld. Vilken soppa, hur kunde det bli så tokigt? Det enklaste vore ju att fördömande placera dem i kategorin ”dom onda och fanatiska dårarna” och oss andra i ”vi som är goda och toleranta”, men så svart-vitt är inte livet. I samtal med personer som varit med eller befunnit sig i närheten av sekteristiska sammanhang har jag reflekterat kring att ”skulle detta kunna hända mig?” Vi bär alla frön inom oss som i extrema situationer och ogynnsamma förhållanden kan överraska oss om vi inte är vakna. Många har startat med goda ambitioner men vrånga gudsbilder har förändrat målbilder och snedvridit människosyn. Det behövs flera ingredienser för att till-laga den dödsbringande soppan. Först och främst en ledare som struntar i demokratiska principer och som har en karismatisk förmåga att manipulativt förmedla ”drömmen om det fullkomliga” som oftast innehåller ett problemfritt liv utan begränsningar. Den ödmjuka tron ersätts av fanatisk övertygelse om utvaldhet som ger legitimitet att tolka vad som är bäst för alla. Blind efterföljelse krävs kompromisslöst vilket i praktiken innebär olika former av ”slavarbete”. Oförmåga eller ovilja att odla det mentala mellanrum, som både avgränsar och håller samman den inre och den yttre verkligheten, gör att ett nödvändigt reflekterande i tid och rum helt saknas och det sunda förnuftets protester blir ett hot mot ledarens fantasier. Tänk följande scenario: Vi sitter som en utvald grupp med en kvinna som alla har blivit övertygade om att hon är Kristi brud och som Jesus kommer att fira bröllop med. Skulle vi då tveka en sekund att lyda minsta vink från denna kvinna, för blir hon missnöjd så blir ju Gud missnöjd. Skulle vi då tolerera att andra inte lyder, för då riskeras allt. Gemensamt har vi varit med om att skapa en kultur som med sin ”godhetsfyllda sanning” till trots kommer att leda till omänskliga handlingar, eftersom vi alla är brickor i ett spel där spelreglerna när som helst kan ändras. Drömmen om det fullkomliga blir förr eller senare mardrömmen om det ofullkomliga! Låt oss akta oss för dem som vill vakta på oss för innerst inne föraktar de oss. Det finns ord i Nya Testamentet som talar om att ”ge akt på varandra” men då handlar det om att ”sporra varandra till kärlek och goda gärningar”, vilket jag tror betyder att vi genom vårt ärliga ofullkomliga liv bidrar till att skapa en öppen atmosfär av lekfull uppmuntran för att våga vara oss själva i glad tacksamhet över det liv vi fått av vår Skapare. Församlingar och kyrka är tänkta att vara ofullkomliga människors ofullkomliga gemenskap, och därför är den kristna trons viktigaste ingredienser kärlek, hopp och förlåtelse. Den livgivande soppan vill jag inte missa.

Veckobrev 200125

För länge sedan vandrade en pilgrim ut på en lång resa i sökandet efter fred, glädje och kärlek. Många mils letande i stora städer och mindre byar gjorde pilgrimen mycket bekymrad. Det såg ut som att ju mera människor ägde, desto avundsjukare och ensammare blev de. De talade om fred men rustade sig för krig, de längtade efter kärlek men byggde upp murar av rädsla, de sade sig leta efter livet men sprang ledsna omkring i skuggan av döden. En morgon kom pilgrimen till en liten enkel stuga vid vägkanten. Det var som om ljuset, som lyste genom den öppna dörren, drog in pilgrimen i huset, vars inredning liknade en fröhandel. Bakom en disk stod en person som var omöjlig att precisera och frågade vänligt: ”Vad önskar min pilgrim?” Pilgrimen plockade fram en önskelista som han hade skrivit under resans gång och började ivrigt läsa: ”Jag vill ha fred i hela världen, ingen skall behöva vara ensam och sjuk, hungrande eller rädd, alla skall kunna leva i frihet och kärlek”. ”Jag är ledsen, jag borde ha förklarat” kom svaret, ”vi har inte mogen frukt, vi tillhandahåller enbart frö”.