Veckobrev 200110
25/01/20 20:39
”Jag vill bara vara en vanlig människa”. Efter att ha sett dokumentären om Whitney Houston, som söker beskriva den enastående framgångsrika men samtidigt så djupt tragiska sångerskans liv, så är det denna önskan från henne som jag funderar kring. Hur kunde det bli så fel? Hur kunde hennes helt unika musikaliska begåvning bli nedgraderad till ett ekonomiskt affärsprojekt där hon kände sig tvingad att tvärtemot sin personliga tro och mot bättre vetande accelerera mot sin undergång. Så märkligt att de som av olika anledningar känner sig ovanliga vill bli vanliga medan andra som känner sig vanliga intensivt kämpar för att bli ovanliga. Vad är det för låtsasetiketter vi sätter på oss själva och på varandra? Är vi inte vanliga människor allihop hela tiden, oavsett vad för etiketter vi sätter på varandra och oavsett vad vi försöker inbilla andra eller oss själva att vi försöker låtsas vara. Varför skall det vara så svårt att mötas i ögonhöjd som ”vanliga människor” trots att vi kan utföra ”ovanliga saker”? Ögonhöjden bestämmer attityden och röstläget. Anna-Grete Wide skriver i ”Den saliga osäkerheten”: ”Ingenstans kan det eka så ödsligt som i en trappa. Den som har ropat uppåt hör att hans röst är falsk. Den som har ropat nedåt hör att hans röst är hånfull. Aldrig hör vi oss själva. Aldrig når vi varann. Bara när vi har mötts och inte behöver ropa, bara på samma avsats lika högt eller lågt, bara öga mot öga, med både grand och bjälke och en tvekande vädjan innerst i ögonvrån upphör det onda ekot.” Innerst inne längtar vi efter den genuina vanligheten.