Veckobrev 181101 "Sorgens lljus..."

02/11/18 19:07
Pasted Graphic 13

Är det döden som gör att livet hamnar på rätt plats? Mänskligheten utgick från att jorden var universums medelpunkt till att protesterande tvingas upptäcka att det var solen för att så småningom inse att vi inte har en aning om var vårt expanderande universums centrum befinner sig. Är det denna osäkerhet som gör att människor - medvetet eller omedvetet - bestämmer sig för att världens fokus är där de är och att den privata etiken och moralen bestäms utifrån detta mycket begränsade perspektivets egna behov och begär? När allting går sin ”gilla gång” så känns ett sådant egocentriskt liv självklart och alla resurser används för att maximera en tillfredsställelse som aldrig kommer att kunna uppnås. När tillvaron sedan skakar till ordentligt inser vi plötsligt livets skörhet och att inget är beständigt samtidigt som våra analoga prislappar skjuter i höjden över det liv som inte längre finns tillgängligt. Oavsett hur vi tänker och tror om en fortsättning efter döden är saknad en nödvändig konsekvens av separationen från dem eller det som vi mist, eftersom sorgen är priset på att vi älskat och saknad signalerar tomheten som uppstår. Vi står alltså med ett livets mynt där sorgen och kärleken är de två sidorna som omger vårt ”nu”, och bägge sidorna berättar med eftertryck för oss att vi är inte världens medelpunkt. Genom sitt drastiska sätt hjälper döden oss därför att inse att vi inte är ägare utan enbart förvaltare av livets gåva, vilket skapar en klädsam ödmjukhet. När ingenting längre är ”självklart” ökar tacksamheten över det som varit, omsorgen om varandra kan frodas i nuet och nyfiken hoppfullhet växer inför den spännande fortsättning som vi tror kan komma. Allhelgonatidens ljussättning bland de mörka gravarna sticker tacksamt hål på våra illusioner och belyser kontrastfyllt hur döden definitivt är ett faktum att förhålla oss till genom den sunda påminnelsen om livets förgängelse. Rätt hanterat kan döden därför mitt i sorgen hjälpa oss att omsorgsfullt finna både vår plats i livet och på jorden
Reflekterande veckobrevläsare!

Veckobrev 181026 "Bristens tillgångar..."Reflekterande veckobrevläsare! ”Hur kan jag bli av med det jag inte vill kännas vid i mitt förflutna?” var en sorgsen fråga som jag fick för några veckor sedan. Jag lyssnade på en berättelse om utanförskap och ensamhet och ställde så småningom frågan ”Är du säker på att du kan eller vill kasta bort det, den du är idag beror ju bland annat av vad du varit med om under livet?” Och så försökte jag beskriva - så som jag sett det - att just dessa upplevelser medfört ett djupt engagemang för den personen i förhållande till andra människor - i just ensamhet och utanförskap. I tystnaden som uppstod lyssnade jag in en djup instämmande suck. Ingen av oss är hel. Vi har alla blivit utsatta för kränkningar som gjort att vi känt oss som offer utan möjlighet att förändra det som hände ”just då”. Detta ”just då” har en förmåga att traska rakt in i våra ”just nu” med en förlamande effekt när vi speglar oss i andra människor och söker bekräftelse. Frågeställningen ”Var passar jag in?” får självklart svaret ”Inte här heller!” Vi räknar med att så som vi tidigare har blivit bemötta, så skall vi bli behandlade nu också, vilket leder till att vi i besvikelse och bitterhet över andras oförmåga att se oss börjar ignorera andra människor på liknande sätt. Vissa perioder ägnade jag mig åt självömkans destruktiva insamlande av medlidande samtidigt som jag letade efter någon som borde bära skulden för mitt mående, andra tider gömde jag mig under arbetets effektiva täckmantel för att bygga upp ett skälvande självförtroende. Först genom att släppa in det accepterande förlåtande ljuset i det mörka tunga blev livets händelser lättare att hantera och jag insåg att jag omedvetet fick bära med mig dem som en tillgång. Bristen var inte längre ett hinder eller något som fattades utan kunde istället fungera som en känslig guide i kontakt med andra människor. Jag har börjat inse att det största undret som kan ske i våra liv är att försonas med det som hänt vilket leder till ett andligt helande och en mental återvinning av livet. Du finner mig på lennarth@mellan-rummet.com

02/11/18 19:05
Pasted Graphic 12

”Hur kan jag bli av med det jag inte vill kännas vid i mitt förflutna?” var en sorgsen fråga som jag fick för några veckor sedan. Jag lyssnade på en berättelse om utanförskap och ensamhet och ställde så småningom frågan   ”Är du säker på att du kan eller vill kasta bort det, den du är idag beror ju bland annat av vad du varit med om under livet?” Och så försökte jag beskriva - så som jag sett det - att just dessa upplevelser medfört ett djupt engagemang för den personen i förhållande till andra människor - i just ensamhet och utanförskap. I tystnaden som uppstod lyssnade jag in en djup instämmande suck.                                                                               Ingen av oss är hel. Vi har alla blivit utsatta för kränkningar som gjort att vi känt oss som offer utan möjlighet att förändra det som hände ”just då”. Detta ”just då” har en förmåga att traska rakt in i våra ”just nu” med en förlamande effekt när vi speglar oss i andra människor och söker bekräftelse. Frågeställningen ”Var passar jag in?” får självklart svaret ”Inte här heller!” Vi räknar med att så som vi tidigare har blivit bemötta, så skall vi bli behandlade nu också, vilket leder till att vi i besvikelse och bitterhet över andras oförmåga att se oss börjar ignorera andra människor på liknande sätt. Vissa perioder ägnade jag mig åt självömkans destruktiva insamlande av medlidande samtidigt som jag letade efter någon som borde bära skulden för mitt mående, andra tider gömde jag mig under arbetets effektiva täckmantel för att bygga upp ett skälvande självförtroende. Först genom att släppa in det accepterande förlåtande ljuset i det mörka tunga blev livets händelser lättare att hantera och jag insåg att jag omedvetet fick bära med mig dem som en tillgång. Bristen var inte längre ett hinder eller något som fattades utan kunde istället fungera som en känslig guide i kontakt med andra människor. Jag har börjat inse att det största undret som kan ske i våra liv är att försonas med det som hänt vilket leder till ett andligt helande och en mental återvinning av livet.

Du finner mig på lennarth@mellan-rummet.com
 

Reflekterande veckobrevläsare!

Veckobrev 181019 "Cell-synt"

02/11/18 19:04
Pasted Graphic 11

Vårt samhälle pendlar mellan enfald och mångfald och själva lever vi i ett mänskligt spänningsfält mellan att inte vilja höras och synas eller att tryggt våga bejaka vår ”cell-synt cell-samma” originalitet. I denna osäkerhet är det svårt att veta hur vi bemöter varandra. ”Här behandlar vi alla lika” är ett uttryck som kan låta jämlikt och praktiskt men hur skall detta kunna fungera för var och en av oss som innehåller cirka 100 biljoner cellers originella DNA-kod. Om vi skulle behandla alla människor likadant blir resultatet garanterat tvärtemot avsikten och enbart en mycket liten ensam elit skulle eventuellt kunna känna sig hemmastadd. På internet kan ibland ”Är du en robot?” dyka upp. Det är en fråga som dagligen ställs till oss alla i mötet med varandra. Mer än någonsin behöver vi vara medmänniskor som behandlar alla människor olika, just därför att vi alla är olika. Välkommen att reflektera tillsammans med Helge From kring detta tema under 2019 genom att beställa almanackan som kostar 100 kr plus porto hos "lennarth@mellan-rummet.com"
 
Reflekterande veckobrevläsare!

Veckobrev 181005 "Saliga de som strävar efter fred..."

02/11/18 19:02
Pasted Graphic 10

I veckan blev det kungjort att den kongolesiske chefskirurgen Denis Mukwege och människorättsaktivisten Nadia Murad tillsammans får ta emot Nobels fredspris. Fantastiskt bra val! De får priset för att på varsitt håll outtröttligt kämpa för mänsklig värdighet och mot ”användandet av sexuellt våld som vapen i krig och väpnad konflikt”. Nadia Murad är 25 år och yazidier från Irak som 2014 tillfångatogs av IS och under tre månader utnyttjades som sexslav innan hon kunde fly och nu lever hon för att åka världen runt för att berätta sin och andras berättelser, så att andra kvinnor i liknande situationer skall kunna bli fria. Denis Mukwege är 63 år och har under större delen av sitt vuxna liv hängivet under sina 18-timmarspass på Panzisjukhuset i Kongo sökt hjälpa tiotusentals kvinnor, barn och spädbarn som fallit offer för sexuellt våld.
För ett år sedan startade #metoo, en manifestation som uppmärksammade sexuella trakasserier på arbetsplatser och i skilda vardagliga sammanhang. Genom att många öppet delat personliga berättelser har sexuella kränkningar och övergrepp synliggjorts och förhoppningsvis minskats. Det absurda i alla dessa situationer är den råa omänskligheten som utnyttjar sexualiteten som ett medel för egen tillfredsställelse vilket skadar andra, skapar rädslor och traumatiserar människor för resten av livet. Här ser vi en ung kvinna som själv varit offer men som vägrar att förbli det och en äldre man som bär på en inre tro och kallelse, hur de söker ingjuta hopp och framtidstro med sina personliga gåvor och erfarenheter och som också med fara för sina egna liv pekar ut de skyldiga. Vilka förebilder som vi får vara med om att fira och stödja.
Det hebreiska ordet för ”fred” såväl som ”frid” är ”shalom” som betyder ”att vara vävd i ett stycke”. För några år sedan var jag med på en begravning där kistan var täckt av vackra trasmattor. Kvinnan som lämnat detta jordiska hade varit en idog väverska. Dunket av vävstolen kunde avlägset höras mellan melodislingorna i psalmsången. Symbolerna i trasmattornas griftetal blev starka och likheterna var slående med ett människoliv. Genom våldets omänskligt grymma handlande rivs skapelsen sönder i småbitar. Så välsignat att det då finns människor som söker väva samman skapelsen igen till ”ett stycke” genom att ihärdigt se och våga omfamna verkligheten och genom kärleksfulla handlingar förmedla tro och hopp! Vid den vävstolen finns det plats för hur många som helst - också för dig och mig!

Reflekterande veckobrevläsare!

Veckobrev 180929 "Krona eller klave?"

02/11/18 19:00
Pasted Graphic 9

Plötsligt- mitt i hårdföra tongångar om regeringsmakten - singlas det slant om ordförandeposter i riksdagen med humoristiska leenden. Visst händer det något i atmosfären när maktanspråken släpps, om än för en kort till synes betydelselös period. "Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den" skriver Dag Hammarskjöld så sant i den postumt utgivna ”Vägmärken”, men oftast är det hur ingången till maktens korridorer ser ut som är avgörande för hur fortsättningen blir i styrelserummet. Lyssnade till historikern Dick Harrison i söndags som mycket fascinerande berättade om Tage Erlander. Erlander var en okänd politiker för allmänheten och hade starka funderingar att lämna politiken, när han 1946 otippat råkade bli vald till Sveriges statsminister. Tanken var knappast att han skulle sitta mandatperioden ut, men han innehar rekordet av 23 år(!) som vald regeringschef i demokratier under modern tid. Anledning? I sin personligt hållna dagbok skriver han den 12 oktober 1952: ”Jag har ingen vilja till makt”. Jag blir fascinerad och tror i min naivitet att en sådan grundhållning kan förhindra missbruk av makt . Visst är det himmelsvid skillnad med en människa som är helt ointresserad av maktspelet och trots detta får ta emot utnämningen jämfört med människor som frenetiskt söker manipulera sig fram till positioner av makt för att sedan med alla krafter försöka hålla sig kvar? Hörde talas om en kyrka i Indien, som när den skall välja biskop, intervjuar alla i personens närmsta omgivning och har denne någon gång viskat om att vilja bli biskop, så är chanserna spolierade.  Jesus säger utmanande i bergspredikan att  "Saliga de saktmodiga/ödmjuka, ty de skall ärva landet" medan vi irriterat tänker ”olyckliga oss när vi måste vänta på vår tur, för då vi blir utan”. Jag tror det krävs humor kombinerat med tålamodsprövande scanning av motiv för att vilja släppa maktbegäret och ha modet att ta det sakta och därigenom möjliggöra skapandet av tillit människor emellan.  För mig känns faktiskt en singlad slant i riksdagshuset som ett litet ljus i ett mörkt rum, omgivet av kakel.
Reflekterande veckobrevläsare!