Veckobrev 180224 "Glas-klart..."

              Veckobrev  180224                   
”Glas-klart …”



 

5c2b0f9e-4cef-4ade-9da9-d0f566b9e6f7


Är glaset halvtomt eller halvfullt?” svarade någon lite klurigt ”men tänk om det är fel storlek på glaset…?”  Det halvtomma glaset kan då plötsligt bli överfyllt och det halvfulla på ett ögonblick vara nästan tomt. När vi lagar mat så använder vi olika mått med beteckningar som l, dl, cl, ml, tesked och kryddmått, och vi jämför inte kryddmåttet med litermåttet som bättre eller sämre utan varje mått används för sitt bruk. Vi kan säga om oss själva eller varandra att ”nu är måttet rågat” eller ”han höll inte måttet”, men “In Real Life” kan vi varken se formen eller innehållet, vi bara gissar i blindo.  
Tänk om våra personligheter liknar måtten i köksutrustningen i det att vi kan härbärgera olika mycket och utifrån detta bli använda där vi befinner oss i livet. Då skulle vi kunna slappna av och vara måttfulla istället för att omåttligt irritera oss på det som vi tror fattas. Vi vet ju aldrig om det är den sista droppen eller den första som var viktigast och fick bägaren att rinna över?
Du finner mig på
lennarth@mellan-rummet.com
 

Reflekterande veckobrevsläsare!
På den klassiska frågan ”

Veckobrev 180217 "Snälla nån..."

                Veckobrev  180217                         ”Snälla nå´n  …”


  
 

1dcc4e56-b08b-43b3-9bd7-8d830f788a3c


springa tillsammans” vilket i min värld betyder att jag inte har några motspelare utan enbart medspelare där vi alla triggar varandra mot samma mål! ”Vänlighet” och ”snällhet” har som synonymer välvilja, hygglighet, godhet och älskvärdhet och tillhör ”big –five –familjen” där öppenhet, samvetsgrannhet, energi och sårbarhet ingår som karaktärsdragEn sympatisk och empatisk familj som snällt springer tillsammans för att varje dag uppnå ovanligt vänliga mål. Vem av oss vill inte tillhöra dem?
Vi var några tågpendlare som samtalade kring detta i veckan. Någon blev entusiastisk, insåg möjligheterna och jag fick bilderna av Mahatma Gandhi, Nelson Mandela och Martin Luther King på näthinnan.  Någon annan blev skeptisk och såg likhetstecken mellan snällhet och dumhet. Fungerar det med snälla politiker, vänliga lärare, älskvärda chefer och hyggliga pastorer när det istället verkar krävas egoistiska, tuffa, empatilösa och visionära målfokuserade personer för att nå framgång och lyckas?
Vi står dagligen inför valsituationer där det avgörs om vi efteråt skall kunna se oss själva i spegeln utan att slå ner blicken och rodna. Vår verktygslåda för att lyckas innehåller etiska grundprinciper, sunt förnuft, vårt samvete, våra erfarenheter och vår empatiska förmåga samt modet att våga störa varandra i de onda cirklar som uppstått. Det krävs färre muskler för att le jämfört med att se arg, sur eller irriterad ut, så vad väntar vi på? Låt oss beslutsamt använda oss av allt detta i medvetande om att snällhet och vänlighet smittar!
Författaren Ralph Waldo Emerson skriver ”
Livet är så vist inrättat att ingen på allvar kan försöka hjälpa en annan människa utan att hjälpa sig själv”.
Du finner mig på
lennarth@mellan-rummet.com

Reflekterande veckobrevsläsare!
Olympiska vinterspelen pågår och medaljerna haglar över dem som vinner och under dem som förlorar dras mattan undan. Det är svårt att glädjas över den som vann om jag själv har förlorat. Jag längtar efter en tävling där alla kan vara med och alla kan vara vinnare utan att för den skull tappa motivationen att kämpa. Något som inte bara är ett spel var fjärde år utan som kan lekas varje dag på fullt allvar.
Tänk om vänliga veckan blev starten på en tävling som varar resten av livet, nämligen att konkurrera i vänlighet och snällhet. En betydelse som det latinska ordet ”concurrere” har är att ”

Veckobrev 20180210 "Kärlek är ett beslut..."

  
 

              Veckobrev  180210                    ”Kärlek är ett beslut …”



58cb5ea1-c4c3-4218-b397-7e81b29fd83e


det är bara jag som är utanför” ! Ju flera människor vi omgett oss med, desto mera övergivna har vi känt oss innerst inne. Vi har tyckt synd som oss själva och frenetiskt kämpat att konstruera ytliga konstgjorda samband som gjort oss onaturliga och ännu mera fördjupat känslan av isolering och rädsla. När ”alla andra tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig”-syndromet utvecklas blir ologiska och omoraliska handlingar tyvärr en negativ konsekvens.
Det mest hållbara etiken och moralen är byggd på kärlek. Kärlek är motsatsen till rädsla. I rädslorna så adderas vår ensamhet till energislukande övergivenhet medan kärleken  multiplicerar vår ensamhet till en berikande gem-ensamhet, där vi upptäcker att vår brist på tillhörighet tillhör oss alla. Vi föds och vi dör ensamma och däremellan lever vi ensamt våra liv med en djup längtan efter genuin gemenskap. Kärleken ger oss frimodighet att gå från att vara individer som osäkert avgränsar sig mot varandra till att vi istället vågar bli personer som träder i relation med varandra. För att kunna göra det så behöver vi praktisera ödmjukhet och självbehärskning, två av kärlekens dygder som likt en inre GPS hjälper oss att inte gå vilse. Vår blick öppnas för andras behov och vi kan närma oss varandra med det där ”lilla extra”.
Vi är på väg in i kyrkoårets fasteperiod. Att askonsdagen och Alla hjärtans dag sammanfaller under vänliga veckan är väl tajmat. Fasta är att frivilligt avstå något vi brukar göra så att vi istället får tid till eftertanke och bön för att inse vad som är viktigt  i livet. När vi avstår ifrån att sätta oss själva i centrum, blir vårt liv mera kärleksfullt i samtliga av våra relationer. I stort sett handlar det om att bestämma oss för ett tillitsfullt utgivande och mottagande liv, för det är när vi älskar som vi äntligen upptäcker oss själva och hittar hem!
Du finner mig på
lennarth@mellan-rummet.com
 
Reflekterande veckobrevsläsare!
Nästan varje person som jag hör bli intervjuad om sin barndom berättar om utanförskap. Detta skulle grovt generaliserat kunna betyda att de flesta av oss har levt kortare eller längre period med olika grader av utanförskapskänslan, där vi trott att ”

Veckobrev 20180203 "Att grundligt bygga på egen grund..."

Pasted Graphic
Reflekterande veckobrevsläsare! Experterna står på kö för att ge oss de ”enda” och de ”rätta” råden, om allt vi ”måste” och ”borde” göra för att lyckas och få framgång. Intressant nog har det dykt upp trendforskare och coacher som säger att det är dags att ifrågasätta vad trendforskare och coacher tidigare har sagt, så nu väntar vi på dem som skall ifrågasätta dem som ifrågasätter! Ett par av dessa skeptiker redogör för vådan av mental träning, som istället för att förbättra våra prestationer drar oss bort från vårt medfödda kreativa ”flow” där vi bär alla nödvändiga resurser i oss. Konceptet att vi måste prestera för att lyckas ifrågasätts och kallas för ett ”framgångsbedrägeri” och pekar istället på den paradoxala möjligheten att göra mindre och därigenom åstadkomma mer. Jag känner mig tilltalad av den ifrågasättande hållningen. ”Förstå-sig-påarna” talar sig varma (och ofta rika) för att vi skall kopiera deras idéer om lycka och framgång, men för egen del mår jag bäst när jag lagom distanserat hör eller helst läser något som slår an en ton i mitt innersta, som väcker min egen reflektion och kreativitet. Under mitt liv har jag nyfiket sneglat på en mängd olika koncept både inom den sakrala och profana sfären, men jag har aldrig köpt hela paketet. Livet är alldeles för komplicerat för att svälja andras enkla banala lösningar men är å andra sidan också alldeles för enkelt för att i onödan behöva komplicera tillvaron genom påtvingade ”borden” och ”måsten”. Jesus levererade en tidlös sanning när han replikerade till sin samtids trendspanare: ”Varför låten I icke ert eget inre döma om vad rätt är?” En kraftig uppmaning att inte springa efter vem som helst som blåser förbi utan att våga utgå ifrån sin egen friska kärna och tryggt bygga vidare på den. Till den frikyrkliga gudstjänsten gick man förr för ”att bli uppbyggd” vilket innebar en förväntan att förkunnelsen skulle förmedla förnuftigt material i uppbyggnaden av karaktären. Så småningom glider uttrycket över till att ”söka uppbyggelse” vilket mera betonar känslomässiga upplevelser som sällan blir en varaktig del av personligheten. I vissa sammanhang kan det till och med verka som om människor vill ”bli ombyggda”. Det är som om dom inte dög innerst inne, vilket blir identitetsförnekande enligt mitt sätt att se. Själv söker jag frimodigt se alla mötespunkter med människor som ett ständigt pågående samtal i mellanrummet där vi tillsammans kan vända och vrida och tumma på den mångfacetterade pärla som heter LIVET, och där andras tro och uppfattningar kan inspirera mig utan att jag för den skull behöver imitera dem och där ingen heller skall behöva känna sig tvingad att klä ut sig i mina åsikter. Apropå pärlor så kommer jag under fyra gudstjänster att reflektera kring Frälsarkransens pärlor i Andreaskyrkan, Klippan. Den 4,18 februari samt 4 mars kl 10 och den 11 mars kl 18.