January 2018
Veckobrev 2018 | February 2018

Veckobrev 20180127 "Tank-bart i skymningslandet"

27/01/18 10:38

Pasted Graphic 1
Reflekterande veckobrevläsare!
Har du ”kurat skumme” någon gång? Även om fotogenlampans tid var över när jag föddes i mitten av förra århundradet så hände det att vi kurade skymning, vilket betyder att vi tog det lugnt under den korta tid på dygnet då det blev för mörkt för att kunna se ordentligt men för ljust för att behöva tända lampan. Troligtvis en småländsk (!) uppfinning som samtidigt utgjorde en stund av vila, småprat, tystnad och eftertanke. En av årets trender är ”dusk” som betyder just ”skymning” och har inriktning mot en grå vardaglig minimalistisk livsstil, där skavanker gärna får finnas och det "imperfekta är det perfekta". I det försonande skymningsljuset orkar vi med både våra egna och andras dunkla tankar, ofullkomliga meningsbyggnader och gåtfulla egenheter. Kanske kan även gryningsljuset fungera på liknande sätt? I boken Kaosologi lägger Micael Dalen fram förslaget att istället för eftertanke ägna sig åt förtanken. Det räcker med 8 (!) sekunders förtanke för att vi ska handla på ett positivt sätt för oss och våra medmänniskor istället för att omedelbart reagera -oftast med negativa konsekvenser som resultat. Vad skulle då inte kunna hända om vi tog 8 (!) minuters förtankar? Låt oss återta skymningspausen så att våra eftertankar kan bli grogrund för innehållsrika förtankar som i sin tur kunde fylla oss med tankvärt färgrika huvudtankar.                            

Per Lagerkvists dikt ger en ödmjukt vemodig känsla av vad dessa stunder kan innehålla: "Det är vackrast när det skymmer
 All den kärlek himlen rymmer Ligger samlad i ett dunkelt ljus Över jorden, Över markens hus 
  Allt är ömhet Allt är smekt av händer Herren själv utplånar fjärran stränder Allt är nära, allt är långt ifrån Allt är givet människan som lån    Allt är mitt och allt ska tagas ifrån mig Inom kort ska allt tagas ifrån mig Träden, molnen, marken där jag går Jag skall vandra - ensam utan spår. 

Veckobrev 20180113 "Nöjd - hopp"

13/01/18 11:19

okänt
Reflekterande veckobrevsläsare!
I veckans nyhetsmorgon talade trendexpert Stefan Nilsson om att “Saturday Satori” är en av 2018 års trender. Satori är det japanska ordet för "upplysning" och ett begrepp inom zenbuddhismen med betydelsen ”att vara nöjd”. Företeelsen ger en knuff mot en livsstil med inriktning att sluta köpa det som inte behövs och istället dela med varandra det som finns samt att låta inredningen ha fokus på gröna växters lugnande inverkan.
Välkommet! Vi har under alltför många år i vår del av världen odlat en livsstil som utvecklats till shopoholic, ett missbruk i att köpa för köpandets egen skull som triggar igång våra egoistiska primitiva begär genom att vilja vara genom att köpa och att äga.
Men inget nytt under solen. Under förra veckan har jag tillsammans med åtta män på Kumlaanstaltens klosteravdelning studerat bergspredikan och försökt att lyssna in Jesu trendlösa budskap om ett liv som utgår från dem vi är, inte det vi försöker prestera eller tro oss äga. Utan medvetandet om vårt gudomliga ursprung går vi vilse. Här finns studerandet av både fåglar och växter som inspirerar oss till ett liv i enkelhet, vilket befriar oss från en mängd onödiga bekymmer. Genom att bli ödmjukt medveten om vår egen ofullkomlighet kan vi släppa behovet att döma varandra. Så tar Jesus ett djupt andetag och sätter fullkomligheten i kombination med barmhärtigheten som ett mål. Det som definierar oss är inte enbart vår historia utan vart vi är på väg. Utan ett högre mål än oss själva står vi och stampar. Det japanska ordspråket ”Det bästa i våra liv är rötter och vingar” illustrerar detta genom att peka på att i spänningsfältet mellan den stabila förankringen och våra längtans drömmar mognar våra liv fram. För att bli de människor vi innerst inne är och också vill vara, behöver vi denna inre GPS som hjälper oss vid livets vägval för att ”se, bedöma och handla” utifrån vårt djupare livsmål.
Vi kompletterar detta med orden av Dag Hammarskjöld ”Om jag får fortsätta: fastare, enklare – tystare, varmare”, och går tacksamt vidare för att glädjas över livet.



Veckobrev 20180107 "Bristande tillgångar eller bristens tillgångar?"

07/01/18 11:17
Pasted Graphic 1
I veckan leder jag en retreat med Bergspredikan som tema på Kumlaanstaltens klosteravdelning. Orden från Jesus, snickaresonen från Nasaret, sticker ut och utmanar nu likaväl som när de uttalades. Världen är upp och ner och vi behöver värderingar som vänder oss rätt. Bergspredikans budskap för 2000 år sedan beskriver möjligheten att bryta egoismens fängelse och öppna upp för det gemensamma i tillvaron. Matteus evangelium kapitel 5 inleds med ”saligprisningarna” där bristen paradoxalt nog ses som en tillgång. Det grekiska ordet för ”salig” betyder ”oberoende av omständigheter”. Jag gjorde för några år sedan en motsatt beskrivning kallad ”lyckoprisgivningarna”. där ”lycklig” står för ”beroende av omständigheter”  Vi väljer inte vad som händer oss , men vi kan välja vad det som händer oss gör med oss. Saligprisningarnas gemensamma mellanrum: Jesus lärjungar kom fram till honom och han började undervisa dem och sade: ”Saliga de som är fattiga i anden, dem tillhör himmelriket. Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade. Saliga de ödmjuka, de skall ärva landet. Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdigheten, de skall bli mättade. Saliga de barmhärtiga, de skall möta barmhärtighet. Saliga de renhjärtade, de skall se Gud. Saliga de som håller fred, de skall kallas Guds söner. Saliga de som förföljs för rättfärdighetens skull, dem tillhör himmelriket.” Lyckoprisgivningarnas ensamma tomrum:  Alla skingrades och gick var och en hem till sig för att fortsätta sitt eget planerande av sitt alldeles egna liv där bara de själva fick ta plats. De tänkte nämligen så här: ”Lyckliga de materiellt rika, dem tillhör denna världen. Lyckliga de som alltid är skrattar, de behöver ingen som tröstar. Lyckliga de självsäkra, de skaffar sig lätt framgång.  Lyckliga dem som lurar sig till berömmelse, dem finner strålkastarljuset Lyckliga de hårdhudade, de behöver ingen barmhärtighet. Lyckliga de som talar med dubbla motiv och budskap, de skapar rädslor omkring sig Lyckliga de som skapar konflikter, de kallas för världens ledare  Lyckliga de som förföljer de rättfärdiga, de ha inget samvete.” Frågan i livet är om bristen kan vara en tillgång eller inte. Jag avslutar med några trygga ord ur barnabönen ”Gud som haver barnen kär”: ”Lyckan kommer, lyckan går, du förbliver Fader Vår!”

Veckobrev 20180106 "Plötsligt händer det..."

06/01/18 11:15
Pasted Graphic

Reflekterande veckobrevläsare!

Trettondedag Jul firas till minne av att de tre österländska stjärntydarna Kasper, Melker och Baltsar når fram till Jesusbarnet med sina gåvor. Inom parentes kan det ju vara intressant med lite onödigt vetande. I domkyrkan i Köln sägs att de tre kungarnas reliker finns bevarade och Albrekt av Mecklenburg, som blev Sveriges regent i slutet av 1300-talet, fick inspiration av de tre kronorna i Kölns stadsvapen eftersom han hade behov av att förnya Sveriges riksvapen, ett svenskt varumärke som fortfarande lever. Så nästa gång vi ser Tre kronor på isen eller håller passet med tre kronor i vår hand, så låt oss tänka på de tre stjärntydarnas möte med Jesusbarnet.
Men legenden säger att en fjärde man, Artaban skulle gjort följe med dem. Hans present till den nyfödde var ett smycke med tre dyrbara juveler, som han hade fått i arv av sin mor.
På väg mot den uppgjorda mötesplatsen i öknen ser Artaban en nödställd man vid vägkanten som blivit rånad och slagen. Han tar med sig mannen till det värdshus han passerat flera timmar tidigare. Då han är fattig har han inga pengar att betala vården för den slagne mannen utan bryter loss en av juvelerna från smycket som betalning.
Dagen därpå återupptar han sin resa och när han kommer fram till mötesplatsen har de tre redan brutit upp. Genom att fråga sig fram följer han efter sina kamrater, men väl framme upptäcker han att de redan lämnat Betlehem. Hela staden är i skräck eftersom Herodes beordrat sina soldater att döda alla pojkar under två år. Artaban träffar en ung mor som berättar att familjen han sökte flytt till Egypten och att hon själv fruktade för sin sons liv. Medan de pratar med varandra kommer soldaterna och skall ta pojken ifrån henne och för att rädda pojken ger han den andra juvelen till soldaterna och pojkens liv skonas.
Även om Artabans gåva blivit mindre är han ändå fast besluten att hylla den nyfödde och tidigt nästa morgon fortsätter han sin färd. Väl framme i Egypten fortsätter han sitt letande. Han möter bland annat en eremit som berättar om den nyfödde att ”den kungen kommer att behöva offra sitt liv för att vinna sitt rike.” Efter många år av sökande kommer han till Jerusalem vid påsktiden, fylld av rykten om en man som skall korsfästas för att han sagt sig vara Judarnas kung och Guds son. Artaban anar att det är läge att använda sin tredje juvel för att rädda hans liv. Han skyndar sig genom stadens trånga gränder för att hinna fram, men i vimlet möter han en gråtande flicka som hejdar honom och berättar att hon skall säljas som slav för att hennes far skall kunna betala sina skulder. Artaban ger henne sin sista juvel. I samma stund skälver marken och när han kommer fram ser han hur Jesus hänger död på korset.
Berättelsen berör mig. Om jag hade varit i Artabans ställe, hur hade jag reagerat? Besvikelsen ligger nära till hands, ”de övriga hann ju fram med sina gåvor och här kommer jag tomhänt försent fram till det möte jag hela tiden drömt om. Det liknar ett fiasko, eller…?”
Men tänker jag efter ett par gånger till så hinner vår vän Artaban ändå fram för att möta medmänniskors nöd i rätt tid för deras behov. Plötsligt händer det…vi vet aldrig när det är dags. Så låt oss  frimodigt under det nya året leverera vårt livs gåvor som hjälp till varandra när och där det behövs. Jesus säger att  ”vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.” Det kan vara Gud själv som är mottagare!