Veckobrev 180428 ”All-inclusive”-bön… Reflekterande veckobrevsläsare! Kommer från en 12 dagars pilgrimsvandring på Gruvberget, kriminalvårdens anstalt med olika kortkurser att söka för dem som är inne i permissionsgången. Vi var åtta stycken som praktiserade tystnad, reflektion och vandring. Som morgon- och kvällsböner lät vi följande keltiska böner innesluta vår dag. För ovana bedjare kan det målande språket med konkreta bilder vara en hjälp. Jag skickar med dem, fritt fram att användas. Morgonbön: O Ljus före allt ljus, jag hälsar dig denna nya dag. Låt Skapelsen lovsjunga dig. Låt solljus och skuggor lovsjunga dig. Låt den bördiga jorden och vågornas svall lovsjunga dig. Låt vind och regn, blixtar och dunder lovsjunga dig. Låt varje andetag av man och kvinna lovsjunga dig. Och jag lovsjunger dig, livets Gud, jag tackar dig idag. En bön för vila: Jag lägger mitt huvud att vila och när jag gör så lägger jag också vid dina fötter de ansikten jag har sett, de röster jag har hört, de ord jag har sagt, de händer jag har skakat, det arbete jag har gjort, den glädje jag har delat, den sorg jag har upplevt. Jag lägger detta vid dina fötter och när jag gör så kan jag också lägga mitt huvud att vila. Du fin

c0f67403-9b28-4f9e-bb97-b8f2bfc2a84f

 


Reflekterande veckobrevsläsare!
Kommer från en 12 dagars pilgrimsvandring på Gruvberget, kriminalvårdens anstalt med olika kortkurser att söka för dem som är inne i permissionsgången. Vi var åtta stycken som praktiserade tystnad, reflektion och vandring. Som morgon- och kvällsböner lät vi följande keltiska böner innesluta vår dag. För ovana bedjare kan det målande språket med konkreta bilder vara en hjälp. Jag skickar med dem, fritt fram att användas.

Morgonbön:
O Ljus före allt ljus,
jag hälsar dig denna nya dag.
Låt Skapelsen lovsjunga dig.
Låt solljus och skuggor lovsjunga dig.
Låt den bördiga jorden och vågornas svall lovsjunga dig.
Låt vind och regn, blixtar och dunder lovsjunga dig.
Låt varje andetag av man och kvinna lovsjunga dig.
Och jag lovsjunger dig, livets Gud, jag tackar dig idag.

En bön för vila:
Jag lägger mitt huvud att vila och när jag gör så
lägger jag också vid dina fötter
de ansikten jag har sett,
de röster jag har hört,
de ord jag har sagt,
de händer jag har skakat,
det arbete jag har gjort,
den glädje jag har delat,
den sorg jag har upplevt.
Jag lägger detta vid dina fötter
och när jag gör så kan jag också
lägga mitt huvud att vila.

Du finner mig på
lennarth@mellan-rummet.com

Veckobrev  180428                 
”All-inclusive”-bön…




 

Veckobrev  180422                    ”Om man ser det lite grann så här från nedan…” Veckobrev  180422                    ”Om man ser det lite grann så här från nedan…”





Veckobrev  180422                   
”Om man ser det lite grann så här från nedan…”

a19d5c98-fb17-45cc-80e0-41f2a7ff0450


Du finner mig på lennarth@mellan-rummet.com
Ps. Detta veckobrev kommer cirka en vecka tidigare beroende på att jag är borta två veckor. Du kan ju välja att spara det till på lördag om du vill!
Reflekterande veckobrevsläsare!
Jag åkte tåg i veckan som gick, det var förseningar men eftersom flera tåg var lagom försenade i harmoni med varandra så kom jag ändå fram i hyfsad tid. Skönt att sedan kunna ta det lugnt och stilla.
Fast så stilla är det ju inte egentligen…
Medan jag skriver det här och dricker mitt varma kaffe roterar jorden med en hastighet av 1670 km i timmen och vi pendlar runt solen med 107 200 km. Jag tittar extra mycket upp mot den stjärnbeströdda natthimlen när vi rusar genom Vintergatan i 800 000 km. Vår närmsta granne, Andromedagalaxen, kommer emot oss med en hastighet av cirka 470 000 kilometer i timmen, vilket kan leda till en kollision mellan de båda galaxerna om några miljarder år. Dessutom verkar det som om hela vår lokala galaxhop attraheras av en enorm supersamling 150 miljoner ljusår bort. Den har fått namnet "The Great Attractor" – Den store lockaren. Vi färdas mot denna superhop med cirka        2 200 000 kilometer i timmen...
Jag tror det räcker där, fortsätter dricka mitt kaffe som kallnat. Kanske borde jag skaffa säkerhetsbälte till min stol?  Vart är vi på väg…?

Veckobrev  180414 ”Inte så självklart…”




Veckobrev  180414                  
”Inte så självklart…”

d60bee77-524f-49b8-a134-957608f747c7


”intetsägande dagarna” som verkar så självskrivna blir hastigt uppgraderade till 5.0.! Det som tas för självklart förlorar sitt värde – det vi riskerar att förlora blir värdefullare.
I det goda mötet fascineras jag av hur vi likt pianister lekfullt plockar fram olika tongångar ur varandras personlighets färgrika klaviatur. Låt oss vårda samtalets heliga mellan-rum.
Sorgen är kärlekens andra sida på livets mynt och vi får ”betala” ett dubbelt pris för att vi älskar. Dels saknar vi konkret personer som lämnat oss, dels sörjer vi omedvetet den specifika del av vår egen karaktär som just dessa kunde locka fram hos oss. Tomas Tranströmers dikt påminner oss om det vi har lätt för att glömma:
”Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.” Ju äldre jag blir, desto tacksammare är jag för varje ny dag jag får vakna upp till och "kostymen inte är färdigsydd"..
Du finner mig på
lennarth@mellan-rummet.com
Reflekterande veckobrevsläsare!
I år har jag varit med om sex begravningsgudstjänster. Varje människa som dör ifrån oss påminner oss om livets begränsning - och därmed också vilket unikt värde varje dag bär på. Alla dessa

Veckobrev  180404 ”Har du tid...?”




           Veckobrev  180404                 
”Har du tid...?”

8883dca4-2d2b-4c6a-a699-59e75297552d


”jag har inte tid” är onödigt. Sanningen är istället att du har annat som du vill eller måste prioritera. Tid har vi – en sekund i taget – och den kommer och går och beroende på vad vi fokuserar så känns det som om vi får ont om tid eller har gott om tid. Vid tidsbrist infinner sig stress som blir konsekvensen när vi jagar den tid som vi tyckte försvann och som vi aldrig har haft.
En klassiker är när vi möter någon vi känner och efter sedvanliga hälsningsfraser blixtsnabbt vinkar farväl till varandra medan vi utropar att    ”
Du, vi måste ses igen”…. Det är mycket vi skjuter upp för att göra ”se´n” och risken är att ”se´n” kan blir ”för sent”. ”Bäst-före-datum” är NU! Det är perioden där vi varken skall jaga ögonblicken eller skjuta upp dem utan låta dem komma till oss. En god vän i min ålder brukar klokt säga att han lever i ”passa på”-åldern”.
Så låt oss passa på att passa på medan vi kan passa på.
Du finner mig på
lennarth@mellan-rummet.com
Reflekterande veckobrevsläsare!
Eftersom du börjat att läsa så har du förmodligen tid. Att säga

Veckobrev  180402 ”Var inte rädd..."



      Veckobrev  180402                   
”Var inte rädd..."

d860785d-bcb1-4fe6-9b04-1acb82aeef35


”Ingen rädder för vargen här” sjöng de tre små grisarna kaxigt och tryggt i sitt säkra hus, medan lärjungarna gömde sig i rädslan över att de trodde att Jesus lämnat dem och orkade därför inte se att han uppstått och de fortfarande var älskade. Den inre tryggheten övervann så småningom de yttre rädslorna och jag tror att upplevelsen att vara älskad för vår egen onyttiga skull skapar en jordmån där glädjen kan brisera. Påskskrattet i den östliga kyrkan är ett skratt som hela församlingen brister ut i som svar på budskapet om Kristi uppståndelse. Ett hånskratt mot död och ondska, ångest och rädslor. Det onda har bara näst sista ordet.                                                                       Vissa rädslor drabbas oss utifrån, vissa skapar vi själva på insidan. När jag blickar tillbaka på mitt eget liv, så har jag upptäckt att när jag vågat möta mina inre rädslor så har de innehållit en gömd skatt. Det som jag djupast längtat efter har jag ofta varit mest livrädd för.                                                       En leende annandagpåsk!
Du finner mig på
lennarth@mellan-rummet.com
Reflekterande veckobrevsläsare!
Rädsla är en icke oväsentlig del av våra liv. Den  kan göra oss lagom försiktiga så vi undviker faror men kan också göra oss så försiktiga att vi undviker livet. Rädslan för att inte vara omtyckta, för att inte prestera tillräckligt, för att inte vara duktiga nog är vår tids gissel, som bottnar i den djupaste av alla rädslor – att bli övergiven.