Hur mycket bekräftelse har jag fått idag? Jakten på ”lajks” i form av smicker kan drabba oss alla, inte bara på face-book. Smicker är listigt. Vi föddes utan att veta vad ordet ”fjäsk” betydde, men när vi väl fått smak på lismandets omedelbara kickar blir det som en drog, som aldrig kan tillfredsställa oss på djupet. En vän uttryckte det fyndigt att fjäsk är lika mättande som att tugga tuggummi. Samtidigt suger vi åter oss negationer som en magnet. Bland midsommaraftonens sånglekar som borde förbjudas finns "Skära skära havre" där fler än jag har hamnat i centrum av ringen och alla pekfingrar hånfullt har pekat åtföljt av "Fy skam, fy skam, för ingen ville ha´na". Vi går famlande omkring i vår själsliga hemlöshet som missbrukare och medberoende och våra självbilder kastas från ena diket till det andra. Hur skall vi ärligt kunna handskas med uppmuntran och bekräftelse, som trots detta är en viktig del i våra relationer? Jag tänker att den stora skillnaden mellan inställsamt fjäsk och ärliga komplimanger är motivet. När vi smickrar gör vi det för att vi har ett bakomliggande motiv som gagnar oss själva, när vi ger en komplimang sker det för att vi vill göra personen glad genom att uppmärksamma något viktigt och riktigt som den är eller har gjort. När jakten på ytlig bekräftelse träffar min egen osäkerhet om vem jag är, blir det två halv-sanningar som kolliderar och gör mig ännu mera förvirrad. En halv sanning plus en halv sanning blir alltid en hel lögn. Men när vi i tillit vågar ta emot ärliga yttre iakttagelser utan att jaga efter dem eller i inbilskt högmod slå bort dem kan Tranströmers ord bli en verklighet: ”Två sanningar närmar sig varann. En kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv”. God midsommarhelg.
