Veckobrev 171126 "Varde ljus..."
19/12/17 19:12
Veckobrev 171126 ”Varde ljus…”
Reflekterande veckobrevläsare!
#metoo, #tystnadtagning, #deadline, #timeout... Hashtaggarnas tsunamivåg dränker oss just nu med skildringar som med några få undantag handlar om att kvinnor, vilka på olika sätt varit i beroendeställning av män i maktposition, blivit utsatta för sexuella trakasserier/ övergrepp i ord och/eller handling och tvingats tiga eller inte blivit lyssnade till. Varje trakasserad person blir ett offer som binds fast vid skampålen, och för var gång integriteten överträds sjunker den egna självkänslan. När så personen vågar berätta sin berättelse och blir lyssnad till, hamnar offret i ögonhöjd med förövaren och skammen kan släppa sitt grepp och hamna där den skall hamna - hos förövaren!
Samtidigt som jag förstår känslosvallet hos den enskilde som plötsligt känner samhörigheten med dem som varit med om liknande kränkningar, blir jag dock orolig över den hätskhet som väller fram i mediala domstolar där vi alla inbjudes att vara åklagare och domar fälls på ett ögonblick. Vi går från ett ”jag och dom” till ett ”dom och vi” som jag inte tror befrämjar den längtan av ömsesidig respekt som vi längtar till. Alla lever vi i våra egna bräckliga glashus och bör vara försiktiga i hanteringen av stenar mot andras plötsligt transparenta glasburar, där de befinns mer eller mindre utan kläder.
Ingen av oss är hel som människa. Vid djupare samtal så visar det sig inte så sällan att i förövaren döljer sig också ett offer, som aldrig fick eller vågade komma till tals. När självbilden skadats skapas sjuka monster i personens inre pseudovärldar som en kompensation för den saknade självkänslan, vilken påhejad av vårt samhälles individualistiskt accelererande centrifugalkraft kastar människor ut i ett etiskt/moraliskt bottenlöst gungfly. Förövaren ser inte på sin omgivning som med-människor utan som objekt och medel för att kunna tillfredsställa sitt missbruk av själviska begär. Tragiska erfarenheter skapar bedrövliga händelser som i sin tur föder sorgliga upplevelser. Låt oss från alla möjliga håll söka sätta stopp och finna den moraliska centripetalkraft som håller oss gemensamt kvar på den framkomliga pilgrimsvägen.
Under samtal med människor som lever i destruktiva livsmönster har jag insett att när någon tar ett återfall eller begår kriminella handlingar, så har nedbrytande tankar och giftiga känslor odlats och därigenom förberett personen för att med så lite motstånd som möjligt kunna falla för frestelsen när den dyker upp.
Jag kommer från en retreatvecka på Kumlaanstaltens kloster där vi låter Ignatius av Loyolas ”Andliga övningar” komma till tals. Han skriver att lösningen på återkommande problematik i våra liv är ”att arbeta med andliga övningar för att övervinna sig själv och ordna sitt liv utan att låta sig styras av någon enda oordnad böjelse”. Smaka på den meningen en stund och inse att här finns vandringen för oss alla till ett liv i respektfull frihet. I varje människa finns den moraliska möjligheter att stå emot frestelsen och mogna och vara stolt över sitt liv.
Ingen människa får eller kan göra som han/hon vill med en annan människa, det blir en förljugen frigjordhet som fångar personen i ett nedbrytande slaveri och ödelägger omgivningen. Varje människa har ett ansvar för sina handlingar. En ekvation att hålla i minnet är att ”Frihet multiplicerat med Ansvar blir vår Livsstil”, eftersom vi inte kan ha större frihet än att vi tar ansvar för våra handlingars konsekvenser. Tror vi att vi har full frihet och saknar ansvar så blir resultatet "noll". Fyll i dina koefficienter så får du se var du befinner dig.
*Till dig som blivit utsatt för sexuella trakasserier och övergrepp: Stanna upp, se ditt ovärderliga värde, säg ifrån, försvara aldrig förövaren, berätta, var stolt för den du är. Innerst inne vet du hur du skulle velat hantera och hur du vill hantera din situation. Gör så i din takt så att du så småningom återfår din värdighet och frihet som människa.
* Till dig som utnyttjar din maktposition för att hantera människor som ting: Hejda dig, ta ditt ansvar, kliv fram ur mörkret, utsätt dig för sanningens ljus, låt det få göra ont, inse din skuld, sluta skylla ifrån dig, ta ditt straff, ta emot hjälp, gör bättring och bearbeta ditt liv så du får tillbaka din värdighet och ansvarighet som människa.
*Till dig som befinner dig mitt i mellan: Observera dig själv och din omgivning, var lyhörd, avbryt kränkande elakheter, tala klartext och handla kärleksfullt så att människor kan finna en miljö där de får återse sig själva, kunna acceptera, bearbeta och försonas med det som skett och så småningom bli trygga i sin självkänsla.
Det är domssöndag på söndag. Låt domen få gå över mitt och ditt liv så att vi kan gå in i adventets nya kyrkoår med renade hjärtan. Jag önskar att speciellt vi män reser oss upp och vågar omfamna det avgrundsvrål som svämmar över alla bräddar för att med rena tankar, ord och känslor respektera varje kvinna som helig och därmed oantastlig!
Hur vet man då att man har ett rent hjärta? ”När man inte betraktar någon annan människa som oren eller besudlad” sade Isak Syriern, ökenfader från 300-talet.
Reflekterande veckobrevläsare!
#metoo, #tystnadtagning, #deadline, #timeout... Hashtaggarnas tsunamivåg dränker oss just nu med skildringar som med några få undantag handlar om att kvinnor, vilka på olika sätt varit i beroendeställning av män i maktposition, blivit utsatta för sexuella trakasserier/ övergrepp i ord och/eller handling och tvingats tiga eller inte blivit lyssnade till. Varje trakasserad person blir ett offer som binds fast vid skampålen, och för var gång integriteten överträds sjunker den egna självkänslan. När så personen vågar berätta sin berättelse och blir lyssnad till, hamnar offret i ögonhöjd med förövaren och skammen kan släppa sitt grepp och hamna där den skall hamna - hos förövaren!
Samtidigt som jag förstår känslosvallet hos den enskilde som plötsligt känner samhörigheten med dem som varit med om liknande kränkningar, blir jag dock orolig över den hätskhet som väller fram i mediala domstolar där vi alla inbjudes att vara åklagare och domar fälls på ett ögonblick. Vi går från ett ”jag och dom” till ett ”dom och vi” som jag inte tror befrämjar den längtan av ömsesidig respekt som vi längtar till. Alla lever vi i våra egna bräckliga glashus och bör vara försiktiga i hanteringen av stenar mot andras plötsligt transparenta glasburar, där de befinns mer eller mindre utan kläder.
Ingen av oss är hel som människa. Vid djupare samtal så visar det sig inte så sällan att i förövaren döljer sig också ett offer, som aldrig fick eller vågade komma till tals. När självbilden skadats skapas sjuka monster i personens inre pseudovärldar som en kompensation för den saknade självkänslan, vilken påhejad av vårt samhälles individualistiskt accelererande centrifugalkraft kastar människor ut i ett etiskt/moraliskt bottenlöst gungfly. Förövaren ser inte på sin omgivning som med-människor utan som objekt och medel för att kunna tillfredsställa sitt missbruk av själviska begär. Tragiska erfarenheter skapar bedrövliga händelser som i sin tur föder sorgliga upplevelser. Låt oss från alla möjliga håll söka sätta stopp och finna den moraliska centripetalkraft som håller oss gemensamt kvar på den framkomliga pilgrimsvägen.
Under samtal med människor som lever i destruktiva livsmönster har jag insett att när någon tar ett återfall eller begår kriminella handlingar, så har nedbrytande tankar och giftiga känslor odlats och därigenom förberett personen för att med så lite motstånd som möjligt kunna falla för frestelsen när den dyker upp.
Jag kommer från en retreatvecka på Kumlaanstaltens kloster där vi låter Ignatius av Loyolas ”Andliga övningar” komma till tals. Han skriver att lösningen på återkommande problematik i våra liv är ”att arbeta med andliga övningar för att övervinna sig själv och ordna sitt liv utan att låta sig styras av någon enda oordnad böjelse”. Smaka på den meningen en stund och inse att här finns vandringen för oss alla till ett liv i respektfull frihet. I varje människa finns den moraliska möjligheter att stå emot frestelsen och mogna och vara stolt över sitt liv.
Ingen människa får eller kan göra som han/hon vill med en annan människa, det blir en förljugen frigjordhet som fångar personen i ett nedbrytande slaveri och ödelägger omgivningen. Varje människa har ett ansvar för sina handlingar. En ekvation att hålla i minnet är att ”Frihet multiplicerat med Ansvar blir vår Livsstil”, eftersom vi inte kan ha större frihet än att vi tar ansvar för våra handlingars konsekvenser. Tror vi att vi har full frihet och saknar ansvar så blir resultatet "noll". Fyll i dina koefficienter så får du se var du befinner dig.
*Till dig som blivit utsatt för sexuella trakasserier och övergrepp: Stanna upp, se ditt ovärderliga värde, säg ifrån, försvara aldrig förövaren, berätta, var stolt för den du är. Innerst inne vet du hur du skulle velat hantera och hur du vill hantera din situation. Gör så i din takt så att du så småningom återfår din värdighet och frihet som människa.
* Till dig som utnyttjar din maktposition för att hantera människor som ting: Hejda dig, ta ditt ansvar, kliv fram ur mörkret, utsätt dig för sanningens ljus, låt det få göra ont, inse din skuld, sluta skylla ifrån dig, ta ditt straff, ta emot hjälp, gör bättring och bearbeta ditt liv så du får tillbaka din värdighet och ansvarighet som människa.
*Till dig som befinner dig mitt i mellan: Observera dig själv och din omgivning, var lyhörd, avbryt kränkande elakheter, tala klartext och handla kärleksfullt så att människor kan finna en miljö där de får återse sig själva, kunna acceptera, bearbeta och försonas med det som skett och så småningom bli trygga i sin självkänsla.
Det är domssöndag på söndag. Låt domen få gå över mitt och ditt liv så att vi kan gå in i adventets nya kyrkoår med renade hjärtan. Jag önskar att speciellt vi män reser oss upp och vågar omfamna det avgrundsvrål som svämmar över alla bräddar för att med rena tankar, ord och känslor respektera varje kvinna som helig och därmed oantastlig!
Hur vet man då att man har ett rent hjärta? ”När man inte betraktar någon annan människa som oren eller besudlad” sade Isak Syriern, ökenfader från 300-talet.