November 2017

Veckobrev 171119 ”En bild med ord..."

EN BILD MED ORD SÄGER MER ÄN TUSEN ORD...”

65a2ca12-73db-4673-b508-7c53dda8a7b6

Veckobrev 171112 ”Dagligt bruk…”

c5fecc08-4555-4829-98fc-6e893578aaf5

Reflekterande veckobrevläsare!



Rätt som det är dyker det upp facebookmeddelande typ 

”Hello, I´m xxx and I´m an addict and I´ve been sober and clean for xx Years, xx months and xx days”, som följs av entusiastiska ”Grattis”och ”Bra kämpat”.
Jag har förmånen att under många års tid fått följa personer som lever med en beroendesjukdom och som tagit sig ut ur missbruk.
Jag bär på en djup respekt för dem och deras kamp för ett rätt bruk av livet samtidigt som jag också fått en stor respekt för deras närmaste som levt som medberoende i missbrukets skugga och fått stava på orden h-o-p-p-a-s och i-m-o-r-g-o-n.

Att bryta ett mönster som år efter år präglats in i kroppsmedvetandet tar tid. ”

Gud , ge mig uthållighet och ge mig det fort” är en bön som Gud varken vill eller kan besvara. ”En dag i taget” sammankopplad med sinnesro-bönen är däremot den flämtande lågan som lyser upp mörkret, vilket betyder att gårdagens beslut att bryta missbruket behöver förnyas idag, liksom att dagens beslut behöver tas på nytt i morgon. Denna repetition är nödvändig, eftersom missbruket är så djupt förankrat i karaktären genom (o)vanans makt att återkommande rista in samma beteende. Känslor och tankar flyger viljelöst omkring och behöver samlas ihop genom viljan till förändring med hjälp av det dagliga beslutets handling. Erfarenheten visar att vi tänker oss inte till ett nytt sätt att handla utan vi handlar oss till ett nytt sätt att tänka!

Behov av kunskap och samtal som ger insikt om maktlösheten men också om det personliga ansvaret i kombination med relationer till sponsor som kan ledsaga är nödvändiga ingredienser som krävs för ett långsiktigt och välmående resultat.


Det som så småningom gick upp för mig var att vi alla är missbrukare och medberoende. Då är det inte inte enbart droger och alkohol jag tänker på utan missbruk av sex (#metoo), relationer, arbete, mat, pengar, tid, internet, shopping etc. Ingen av oss förvaltar våra liv 100%-igt rätt, vi är både brukare och missbrukare av livet. Så låt oss i ödmjuk medvetenhet om att ”Alla missbrukare har en framtid, alla brukare har ett förflutet!” vandra vidare mot ett rätt bruk på vår pilgrimsvandring!

Du finner mig på lennarth@mellan-rummet.com

VECKOBREV 171112 ”DAGLIGT BRUK…”

Veckobrev 171105 ”Ljust så…”

okänt


Veckobrev 171105 ”Ljust så…”
Reflekterande veckobrevläsare!
Det är allhelgonatid, alla ljusen på kyrkogårdarna är en påminnelse om döden, vårt livs definitiva begränsning. Vi sänder varma tankar till dem som gått före oss i en omedveten medvetenhet att en dag kommer även vi att ha lämnat livets scen.
När jag är officiant vid begravningar så möter jag anhörigas och vänners sorg över det definitiva slutets avsked men också det längtande hoppet om ett återseende på andra sidan.
I Martin Lönnebos väl genomarbetade frälsarkrans, som innehåller ett livets ”all inclusive” finns nattens pärla och uppståndelsens pärla som ett tvilllingpar. Den svarta pärlan innehåller sorgen och döden medan den vita pärlan pekar på uppståndelsens omöjliga möjlighet, båda pärlorna personifierade i Jesus Kristus.
Hoppet och tron har det gemensamt att vi aldrig kan veta men att vi mitt i hopplösheten får lov att tända trons ljus som bekräftar att vi inte har ger upp. När jag sitter i samtal med människor som drabbats hårt i livet upplever jag paradoxalt nog både resignationens mörker och hoppets fladdrande ljus. Bränslet för hoppet kan se olika ut. Det kan vara ett ord eller en blick, det kan vara en berättelse från Bibelns fascinerande bokskatt eller en solstråle som glimmar till i en vattendroppe, det kan vara en tanke som borrar sig fast eller en känsla som otippat återkommer.
Hoppet accepterar motvilligt sakers ”just-nu”- tillstånd på pilgrimsvandringen men ger inte upp.
Det omöjliga hoppet blir den enda möjliga utvägen, för när ingenting längre är möjligt, så är det bara det omöjliga som kan vara möjligt.
Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt därmed…”
Du finner mig på
lennarth@mellan-rummet.com

Veckobrev 171008 ”Bristens genomgående till-gångar …”


okäntokänt


Veckobrev 171008 ”Bristens genomgående till-gångar …”
Reflekterande veckobrevläsare!
”Huttra inte!”
lär ha varit en av uppmaningarna till deltagarna i NMR:s demonstration i Göteborg, så att ingen skulle kunna se skymten av någon svaghet bakom de vitskjortade männens fasader.
Bristerna i våra liv är svagheter eftersom de berättar för vår omgivning att vi är mänskliga. Dessutom utgör de ett inre
tomrum som indikerar att vi saknar något som vi haft eller som andra ser ut att ha. När vi idisslar denna saknad leder den oss in i hopplöshetens gränd, där vi riskerar att stappla ned för skamkedjans ojämna trappsteg. Förlägenhet och förvirring uppstår över vår brist som gör att vi känner oss dumma vilket i sin tur spär på förnedringens skamkänslor över vårt fattiga tillstånd. Förtvivlan över maktlösheten skapar förakt för oss själva och förlamar våra initiativ genom att tanke- och känsloliv förgiftas och till slut förintas vår identitet i småsmulor genom den i många fall självvalda destruktiva isoleringen.
Men bristen och bräckligheten kan paradoxalt nog också bli startpunkt för
hoppfullhetens uppåtgående pilgrimsvandring när vi upptäcker att tomrummet istället förvandlas till ett mellanrum som fylls med längtan inför framtiden. Genom att inte resignera utan att acceptera förhållandet och släppa taget, formas en trygghet som skapar integritet och ett inre kurage. Ur denna frimodighet väver tilliten en öppenhet så att vi mitt i vår misär kan upptäcka att vi är betydelsefulla och därmed våga bli beroende av andra och i denna självkänsla finna ömsesidig tillhörighet med god eftersmak.
Saknad och längtan tänker jag mig som två sidor av samma mynt med den tunna räfflade kanten som vårt ”just nu”. Vi kan välja vilket vi vill skall vara vårt fokus och vilket vi vill ha i backspegeln. Låter vi framrutan vara märkbart större än backspegeln, får vi rätta proportioner på våra liv. Bristen blir då till-gångar som vi huttrande vandrar igenom under vår hoppfulla pilgrimsvandring.
Du finner mig på
pastorlennarth@slottshagskyrkan.se om och när du vill.

Veckobrev 171022 ”Att känna eller inte känna …”

okänt


Veckobrev 171022 ”Att känna eller inte känna …”
Reflekterande veckobrevläsare!
”Här kommer alla känslorna på en och samma gång” sjöng Per Gessle, men hur många är dom? Och var kommer dom ifrån? Utöver de nio grundkänslorna glädje, förvåning, rädsla, ilska, sorg, äckel, intresse, avsky och skam har forskare funnit ytterligare arton olika känslor. Många känslor blir det som påverkar vårt sätt att vara och därmed också vår identitet.
Ibland tänker vi på känslor som positiva eller negativa, vilket blir problematiskt, eftersom vi då vill ha mera av vissa känslor och söker strypa andra. Det kan till och med vara så att vi försöker förbjuda vissa känslor, både för oss själva och andra, vilket är omöjligt att göra eftersom känslor inte kan förbjudas. Vår kropp minns vad vi varit med om och när känslor uppstår så rår vi inte för att de ”händer oss”. ”Kroppen minns vad själen vill glömma” har någon sagt. Låtsas vi därför som om vissa känslor inte finns skapas skuld och vi skammar vår kropp för att den känner ”fel”, vilket i sig leder till att vi på djupet ifrågasätter vårt eget inre omdöme och därmed vår identitet.
Känslor är en gåva som Gud lagt i våra liv till hjälp för oss. En känsla som uppstår kan aldrig vara fel, däremot kan den ta fel och därigenom leda oss fel om vi blint följer den, eftersom den är påverkad av de upplevelser vi varit med om i livet. Därför handlar det om att utifrån den uppkomna känslan som drabbat oss i ”livets öga” (se illustrationen) snabbt få en god dialog med våra moraliska värderingar på vårt inre ”torg” så att vi kan fatta beslut och agera så klokt vi kan istället för att enbart re-agera på känslan. Låter vi våra känslor få kompletteras av vårt förnuft och våra tankar vara fyllda med våra känslor kan vi angripa den uppkomna situationen från flera håll och vi får större möjlighet att kunna fatta ett viljebeslut som är både genomkänt och genomtänkt. Detta skapar respekt för oss själva samtidigt som medvetenheten om vad vi själva bär på ökar empatin för vår omgivning, och eftersom både respekt och empati är bristvaror idag, finns här en stor skatt att vaska fram. På så sätt kan allt vi är med om bidra till en stabilare identitet på vår pilgrimsvandring.
Vill du följa Helge Froms kluriga funderingar kring detta känslosamma tema under 2018 i min almanacka så beställer du den på "lennarth@mellan-rummet.com" till ett pris av 100 kr/ex plus frakt. Nästa års veckobrev kommer också att anknyta till detta känsliga tema.

okänt

Veckobrev 171015 ”Nöjdhopp..!”

nåden nå den

Veckobrev 171015 ”Nöjdhopp..!”
Reflekterande veckobrevläsare!
Avslöjanden om vilka som valts till utmärkelser av Nobelkommittéerna har stått som spön i backen. Många har gjort imponerande insatser men jag kommer ändå att tänka på mannen som står där i sin frack med nobelpriset i handen och utbrister ”Detta är ett tröstpris - jag har aldrig vågat tro på att jag varit älskad.”
Oavsett om vi är prisvinnare eller ej - vad är det att vara älskad? Jag tror att det handlar om att i grunden känna att vi är accepterade, respekterade och till och med celebrerade för de personer vi är, att bli godkända. Paradoxalt nog längtar vi efter kärlek men blir livrädda när vi möter den och tänker ”Kan någon älska mig.. om dom bara visste…?”, för i grunden har vi svårast att tro att vi älskade utan några extraljus. Så söker vi prestationen som en ersättning för den kärlek vi aldrig fick eller kunde ta emot. Till och med inför Gud söker vi att prestera genom fromma riter och handlingar, eftersom vi tvivlar på att Gud är nöjd med oss. Och summan av alla dessa prestationer blir alltid ”noll” på kärlekskontot!
Så här tänker jag: När människan enligt Gamla testamentets berättelse formats så myser Skaparen, gnuggar sina händer och utbrister stolt ”Det var mycket gott!” Men någon krälar sig in i paradiset och ifrågasätter identitetsbetyget - det räcker inte med att vara människa. I sin vilsenhet att söka bli gud lämnar människan tilliten i paradiset och börjar i sin hybris osäkert jaga efter bekräftelser och skjuter därmed i bakgrunden den självkänsla som Guds kärleksfulla godkännande redan gett.
Det hoppfulla budskapet är att vi redan i begynnelsen har det vi förgäves söker efter. Nobelpris i alla ära men det största priset är att alltid veta att vi är älskade. Vår pilgrimsvandring handlar om att dagligen öva stegvisa "nöjdhopp", för att kunna ta emot denna nåd i våra liv.