Veckobrev 171105 ”Ljust så…”
14/11/17 15:14
Veckobrev 171105 ”Ljust så…”
Reflekterande veckobrevläsare!
Det är allhelgonatid, alla ljusen på kyrkogårdarna är en påminnelse om döden, vårt livs definitiva begränsning. Vi sänder varma tankar till dem som gått före oss i en omedveten medvetenhet att en dag kommer även vi att ha lämnat livets scen.
När jag är officiant vid begravningar så möter jag anhörigas och vänners sorg över det definitiva slutets avsked men också det längtande hoppet om ett återseende på andra sidan.
I Martin Lönnebos väl genomarbetade frälsarkrans, som innehåller ett livets ”all inclusive” finns nattens pärla och uppståndelsens pärla som ett tvilllingpar. Den svarta pärlan innehåller sorgen och döden medan den vita pärlan pekar på uppståndelsens omöjliga möjlighet, båda pärlorna personifierade i Jesus Kristus.
Hoppet och tron har det gemensamt att vi aldrig kan veta men att vi mitt i hopplösheten får lov att tända trons ljus som bekräftar att vi inte har ger upp. När jag sitter i samtal med människor som drabbats hårt i livet upplever jag paradoxalt nog både resignationens mörker och hoppets fladdrande ljus. Bränslet för hoppet kan se olika ut. Det kan vara ett ord eller en blick, det kan vara en berättelse från Bibelns fascinerande bokskatt eller en solstråle som glimmar till i en vattendroppe, det kan vara en tanke som borrar sig fast eller en känsla som otippat återkommer.
Hoppet accepterar motvilligt sakers ”just-nu”- tillstånd på pilgrimsvandringen men ger inte upp. Det omöjliga hoppet blir den enda möjliga utvägen, för när ingenting längre är möjligt, så är det bara det omöjliga som kan vara möjligt.
”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte fått makt därmed…”
Du finner mig på lennarth@mellan-rummet.com