Före valet var alla partier optimistiska med höga målbilder och valprognoserna stod som spön i backen. Under senare delen av valvaksnatten kände sig alla partier som vinnare och firade individuella segerfester. Efter idogt rösträknande flera dygn senare med mandat hoppande som tennisbollar fram och tillbaka har firandet bytts ut mot avfyrandet av besvikelser mot de partier som inte anser att andra partier har vunnit mera än vad de själva har gjort. Ifrån att alla känslomässigt har varit vinnare verkar det nu som om alla paradoxalt nog har blivit förlorare. Verklighetens mandat har dämpat glädjeyran och gissningstävlingarna kring
”Vem tar parti för vem”
är intensivare än samtliga väljarbarometrar varit. ”
En sådan seger till och jag är förlorad”
lär fältherren Pyrrhus, kusin till Alexander den store, sagt efter ett par framgångsrika slag mot romarna med stora egna förluster. Vad som händer nu inom de närmaste veckorna avgör om segern skall fortsätta vara en seger för vissa partier eller bli en förlust för alla. Det handlar om förtroendet för partiernas ledare som ansvarstagande för Sveriges regerande skall bekräftas eller skjutas i sank. Definitionen av en elektrisk ledare är
”en fast kropp som förmedlar värme”,
vars höga ledningsförmåga beror av lågt motstånd. När det handlar om mänskligt ledarskap vill jag översätta ”lågt motstånd” med ”tillgänglighet” genom att hoppas att våra valda ledare med största möjliga ödmjukhet kan hålla högmod och makthunger i schack och se till landets gemensamma bästa.
