Läste i veckan en bok som berörde mig starkt, Fredrik Backmans ”Och varje morgon blir vägen hem längre och längre”. Innehåller ett ömsint och humoristiskt samtal om döden och livet mellan sonsonen Noah och hans gamle farfar, som håller på att bli dement och känner rädsla inför det snart stundande avskedet mellan dem som väntar. Jag citerar: ”Noahs fötter når inte marken, men hans huvud når rymden för han har inte levt tillräckligt längre för att låta någon hålla hans tankar på jorden.” Ord lämpliga på en Kristi Himmelsfärdsdag! Du finner mig på
