Veckobrev 180929 "Krona eller klave?"

Pasted Graphic 9

Plötsligt- mitt i hårdföra tongångar om regeringsmakten - singlas det slant om ordförandeposter i riksdagen med humoristiska leenden. Visst händer det något i atmosfären när maktanspråken släpps, om än för en kort till synes betydelselös period.
"Blott den förtjänar makt som dagligen rättfärdigar den" skriver Dag Hammarskjöld så sant i den postumt utgivna ”Vägmärken”, men oftast är det hur ingången till maktens korridorer ser ut som är avgörande för hur fortsättningen blir i styrelserummet. Lyssnade till historikern Dick Harrison i söndags som mycket fascinerande berättade om Tage Erlander. Erlander var en okänd politiker för allmänheten och hade starka funderingar att lämna politiken, när han 1946 otippat råkade bli vald till Sveriges statsminister. Tanken var knappast att han skulle sitta mandatperioden ut, men han innehar rekordet av 23 år(!) som vald regeringschef i demokratier under modern tid. Anledning? I sin personligt hållna dagbok skriver han den 12 oktober 1952: ”Jag har ingen vilja till makt”. Jag blir fascinerad och tror i min naivitet att en sådan grundhållning kan förhindra missbruk av makt . Visst är det himmelsvid skillnad med en människa som är helt ointresserad av maktspelet och trots detta får ta emot utnämningen jämfört med människor som frenetiskt söker manipulera sig fram till positioner av makt för att sedan med alla krafter försöka hålla sig kvar? Hörde talas om en kyrka i Indien, som när den skall välja biskop, intervjuar alla i personens närmsta omgivning och har denne någon gång viskat om att vilja bli biskop, så är chanserna spolierade.  Jesus säger utmanande i bergspredikan att  "Saliga de saktmodiga/ödmjuka, ty de skall ärva landet" medan vi irriterat tänker ”olyckliga oss när vi måste vänta på vår tur, för då vi blir utan”. Jag tror det krävs humor kombinerat med tålamodsprövande scanning av motiv för att vilja släppa maktbegäret och ha modet att ta det sakta och därigenom möjliggöra skapandet av tillit människor emellan.  För mig känns faktiskt en singlad slant i riksdagshuset som ett litet ljus i ett mörkt rum, omgivet av kakel.
Reflekterande veckobrevläsare!