säger vårt femåriga barnbarn Gunnar och tittar forskande på mig. Jag har levt mig in i leken och han vill förvissa sig om att jag inte tror att det är på riktigt. ”
Javisst ja”
säger jag och så fortsätter vi leka i det spännande landskapet där fantasins verklighet och verklighetens verklighet osynligt gränsar till varandra. Det betyder inte att leken inte är på allvar, men med ett mera lekfullt allvar. Så genialt enkelt ett barn kan hantera att leva med dessa fenomen sida vid sida – livsviktiga var och en på sitt sätt vilka jag som vuxen på nytt behöver öva upp. Som ensam-barn odlade jag fantasin under min barndom som en motvikt till omgivningens försök att forma mig, tappade i tonår och vuxenliv bort fantasins befriande förmåga för att så småningom med humorns hjälp på nytt börja återfinna kreativitetens obegränsade rymder. Vi behöver fantasin för att kunna drömma om vad som skulle kunna hända om ”om” hade funnits och i leken övar vi oss att mentalt flyga tyngdlöst och färga vardagen med magi och energi. Humor öppnar våra ögon och ger oss ett nödvändigt försonande perspektiv så vi kan skratta åt oss själva och le åt vår omgivning. Mack McGinnis har sagt att ”Vi fick fantasin som kompensation för det vi inte är, vi fick sinne för humorn som tröst för det vi är”. Tack Gunnar och våra övriga barnbarn Ella, Erik, Lovisa och Elvira för vad ni lärt mig om livet genom att dela med er av fantasins verklighet och verklighetens fantasi.