Veckobrev 181005 "Saliga de som strävar efter fred..."
02/11/18 19:02
Reflekterande veckobrevläsare!
I veckan blev det kungjort att den kongolesiske chefskirurgen Denis Mukwege och människorättsaktivisten Nadia Murad tillsammans får ta emot Nobels fredspris. Fantastiskt bra val! De får priset för att på varsitt håll outtröttligt kämpa för mänsklig värdighet och mot ”användandet av sexuellt våld som vapen i krig och väpnad konflikt”. Nadia Murad är 25 år och yazidier från Irak som 2014 tillfångatogs av IS och under tre månader utnyttjades som sexslav innan hon kunde fly och nu lever hon för att åka världen runt för att berätta sin och andras berättelser, så att andra kvinnor i liknande situationer skall kunna bli fria. Denis Mukwege är 63 år och har under större delen av sitt vuxna liv hängivet under sina 18-timmarspass på Panzisjukhuset i Kongo sökt hjälpa tiotusentals kvinnor, barn och spädbarn som fallit offer för sexuellt våld. För ett år sedan startade #metoo, en manifestation som uppmärksammade sexuella trakasserier på arbetsplatser och i skilda vardagliga sammanhang. Genom att många öppet delat personliga berättelser har sexuella kränkningar och övergrepp synliggjorts och förhoppningsvis minskats. Det absurda i alla dessa situationer är den råa omänskligheten som utnyttjar sexualiteten som ett medel för egen tillfredsställelse vilket skadar andra, skapar rädslor och traumatiserar människor för resten av livet. Här ser vi en ung kvinna som själv varit offer men som vägrar att förbli det och en äldre man som bär på en inre tro och kallelse, hur de söker ingjuta hopp och framtidstro med sina personliga gåvor och erfarenheter och som också med fara för sina egna liv pekar ut de skyldiga. Vilka förebilder som vi får vara med om att fira och stödja. Det hebreiska ordet för
”fred”
såväl som
”frid”
är
”shalom”
som betyder
”att vara vävd i ett stycke”
. För några år sedan var jag med på en begravning där kistan var täckt av vackra trasmattor. Kvinnan som lämnat detta jordiska hade varit en idog väverska. Dunket av vävstolen kunde avlägset höras mellan melodislingorna i psalmsången. Symbolerna i trasmattornas griftetal blev starka och likheterna var slående med ett människoliv. Genom våldets omänskligt grymma handlande rivs skapelsen sönder i småbitar. Så välsignat att det då finns människor som söker väva samman skapelsen igen till ”
ett stycke”
genom att ihärdigt se och våga omfamna verkligheten och genom kärleksfulla handlingar förmedla tro och hopp! Vid den vävstolen finns det plats för hur många som helst - också för dig och mig!
