?” Som förälder har vi hört den frågan ett antal gånger när vi haft barn med i bilen. En fråga vi också som vuxna ställer oss, när vi inte tycker det går fort nog att uppnå de mål vi satt upp eller att tillfrisknandet från en sjukdom tar längre tid än vi tänkt oss. Vi famlar otåligt efter att ”nå fram” och när vi väl nått vårt ”framme” så uppstår ett nytt ”framme” längre fram. Tomas Tranströmer skriver ”
Den som tror han är framme har en lång väg att gå”.
Alla våra egenhändigt skapade mål gör oss mål-lösa och får oss att bli hemlösa. Hur många gånger har jag inte beslutat mig för att uppnå vissa mål och besviken kastats ut i misslyckandets centrifug. Jag övar istället att se mitt liv som en pilgrimsvandring där min utgångspunkt är Gud, mitt slutmål är Gud och däremellan är jag på väg till Gud samtidigt som jag hela tiden är omsluten av Gud. Då blir det inte lika nödvändigt att "vara framme" utan istället paradoxalt nog få lov att "vara hemma" hos Gud på väg till Gud.
