Veckobrev  180317 ”Vägen till förändring …”

Veckobrev  180317                    
”Vägen till förändring …”

 
              ade84afa-fd27-48f5-8a67-004c452b5839
 


lennarth@mellan-rummet.com

             

Reflekterande  veckobrevsläsare!                                                             
Hur fria är vi? Vad styr oss? Tanke- och känsloliv är sedan barnsben omedvetet präglade med ett beteende som vi aldrig helt kan frigöra oss från oavsett byte av miljö och människor. Är förändring möjlig? Ingen annan än vi själva kan göra det! Bönen ”Gud, förändra mig så jag kan fortsätta som vanligt!” blir en sammanfattning av vårt låsta läge när vi längtar efter förändring men samtidigt är livrädda för den. Vi går hellre omvägar som blir senvägar och återvändsgränder. Att det skall vara så svårt. Portia Nelson har insiktsfullt beskrivit förändringens plågsamt långsamma procedur i fem kapitel. Det finns hopp!
1) Jag går längs gatan.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag ramlar ned.
Jag är förlorad… Hoppet är ute.
Det är inte mitt fel.
Det tar en evighet att finna vägen upp.
2) Jag går längs samma gata.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag låtsas inte se det.
Jag ramlar ned igen.
Jag kan inte tro att jag är på samma plats.
Men det är inte mitt fel.
Det tar fortfarande lång tid att ta mig upp.
3) Jag går längs samma gata.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag ser att det är där.
Jag ramlar ändå ned… det har blivit en vana.
Jag håller ögonen öppna.
Jag vet var jag är.
Det är mitt fel.
Jag tar mig upp omedelbart.
4) Jag går längs samma gata.
Det är ett djupt hål i trottoaren.
Jag går runt det.
5) Jag går längs en annan gata.
Du finner mig på