Veckobrev 180713 "inte utan tvivel..."
”Inte utan tvivel..."
14/07/18 11:55
Veckobrev 180713 ”Inte utan tvivel..."
Reflekterande veckobrevsläsare!
I mitt morgonsamlande mellanrum reflekterar jag över Tomas Tranströmers dikter. I ”Guldstekel” skriver han följande:
Den störste fanatikern är den störste tvivlaren. Han vet det inte. Han är en pakt mellan två där den ene skall vara synlig till hundra procent och den andre osynlig. Vad jag avskyr uttrycket "till hundra procent”.
Känner väl igen mig i ångesten över att inte ha trott tillräckligt starkt på Gud. Jag kom aldrig upp i ett hundra procent och i min osäkerhet försökte jag mäta min tro och jämföra den med andras. Min upplevelse blev att jag låg och krälade på minus och tyst skämdes inför alla andra som verkade klara det. Ofta förväxlade jag tron på Gud med grovt tillyxade gudsbilder samt utsatte mig för besvikelser i försöken att läsa in det gudomliga i min mänskliga omgivning.
Nu efteråt har jag insett att jag trodde så mycket jag kunde och tvivlade så mycket som jag behövde för att den tro som är min så småningom skulle mogna fram.
Fortfarande bär jag både tron och tvivlet inom mig. Jag odlar inte tvivlet – men är heller inte skrämd av det. Tvivlet du och jag bär på kan paradoxalt nog vara ett skydd mot fanatism samtidigt som det är tecken på en tro som lever. Utmaningen handlar om att lära oss leva med en tro som famlar, går vilse, sviktar, får ny balans och letar sig djupare så att vi mer och mer skall kunna bottna i en ärlig tillit till den Gud som älskar oss. Ylva Eggehorn har väl formulerat detta i psalm 841
”När livet inte blev som vi har tänkt oss". "Vi skall springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till. Men tilliten som Kristus vunnit åt oss är större än all makt och ondska vill.”
Det finns ingen tro med hundra-procentig garanti, men jag tror att det finns en tillit som hoppfullt vill leda oss rätt genom livet.
